P-pillret - en dystopi

Förra veckans program Kropp och själ i P1 tog upp p-pillret ur en ovanlig aspekt - som ett "förtryck av kvinnokroppen". Huvudpoängen är att P-pillret numera väljs bort av olika anledningar. I programmet tas ett antal biverkningar upp. För tio år sedan använde var fjärde kvinna p-pillret. Bara detta är anmärkningsvärt om man reflekterar över vad det är som pillret gör med människokroppen. Det manipulerar hormonproduktionen i kroppen så att det ska förhindra ägglossning och förändra den oerhört raffinerade  livmoders-slemhinnan. Kort sagt så medför det en nedsatt livsfunktion. Att detta innebär att hela organismen påverkas säger sig självt. Vad kvinnorna i programmet berättar om är nedstämdhet, mindre sexlust och det finns även fall av blodproppar. Men även bröstspänningar, illamående, småblödningar, akne, viktökning, magsmärta, huvudvärk, humörförändringar och smärtsamma eller oregelbundna menstruationer.

P-pillret skrivs ut slentrianmässigt till flickor så lågt ner i åldrarna som 13 år, som medicin mot mensvärk.

P-pillret - villkor för ett normalt kvinnoliv?

P-pillret är alltså en form av hormonmanipulation, precis som andra dopingmedel. När det gäller doping är det förbjudet enligt lag att införa en del medel. Det gäller syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat,. tillväxthormon och kemiska substanser som ökar produktion eller frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon.  Dessa medel får varken  "införas till landet, överlåtas,  framställas,  förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning,  innehas, eller  brukas" (Lag (2011:112). Straffet är från böter till fängelse i upp till två år.

Finns det inte en märklig paradox här, att i ett sammanhang delas preparat ut gratis till tonåringar i skolorna, i ett annat leder bruket av liknande preparat till fängelse? I idrottens värld kan bruket av doping leda till livstids avstängning, återtagande av titlar och priser och utfrysning från gemenskapen. I den moderna kvinnans värld är det ett outtalat villkor för ett framgångsrikt "sexliv" och en frigörelse från "oönskade graviditeter". I det ena fallet anses manipulatuion av de fysiska förutsättningarna vara fusk och bedrägeri, i det andra rekommenderas det som ett medel att uppnå lycka och individuell frihet.

I programmet framträder flera specialister, bland annat en från Läkemedelsverket.  De talar endast om att man ska individualisera förskrivningen mera. Riskerna tonas ner, och det enda man tycks vara bekymrad över är den nedsatta sexlusten.

Specialisten vid Karolinska Institutet, Angelica Linden-Hirschberg, tittar nu på hur unga kvinnor mår. Även här saknas ens en antydan till övergripande frågor. Det enda som man undersöker är hur kvinnans självförtroende och tillit förändras av p-pillret.

I programmet tas andra preventivmedel upp, och särskilt nämns då kopparspiralen. Den nämns som "up-and-coming". Här handlar det om en fysisk irritation av slemhinnan, som ska förhindra att spermierna överlever och ägget implanteras i livmodersväggen. Dessutom en utsöndring av koppar inuti kroppen. Koppar är en tungmetall, ett gift som man försöker skydda miljön mot. Biverkningarna av spiralen är desamma som för kopparförgiftning; håravfall, hjärtflimmer, ledvärk, trötthet, huvudvärk...Att spiralen är en artefakt som kroppen själv försöker stöta ut, nämns som ett praktiskt problem snarare än ett tecken på att det är en disharmoni som introduceras i hela organismen. 
 
Det mest anmärkningsvärda är aningslösheten och bristen på distans till själva fenomenet, nämligen att kvinnor förgiftas systematiskt, enbart för att kunna frikoppla sexuell aktivitet från fortplantning.  Detta tycks vara en icke-fråga. Att dessa gifter även kommer ut i miljön, så att plankton,  fiskar och groddjur får sin fertilitet nedsatt är också ett problem som fullständigt bortses ifrån. Vi vill skydda miljön, men vi förgiftar den genom att förgifta oss själva, och detta införs redan på ungdomsmottagningarna och hos skolsköterskan.Man gör stora ansträngningar för att förhindra att ungdomar använder tobak, alkohol och droger. Men samtidigt låter man dem dopa sig för att störa deras fertilitet.

I slutet av programmet framträder Barbro Westerholm, den som kanske mest kämpat för vår extrema abortlag och kvinnans emancipation från sin egen natur. För Barbro Westerholm  utgör moral ett hot mot kvinnan och hon vittnar om skräcken att bli med barn och utmålar skräckscener med kvinnor som tar livet av sig därför att de blivit gravida etc.

Men - är det alltså så, att vi skapats med en brist, och att vi måste förgifta oss själva och vår miljö för att kompensera för denna.? (Barbro Westerholm kallar förresten p-pillret för "läkemedel", en intressant syn på ett dopingpreparat att införa defekter, snarare än att läka, detta uttalat av en läkare dessutom). Finns det verkligen inte en naturens eget regleringssystem och en naturlig ordning, en moral, som tjänar det allmännas väl - utan att vi behöver tillgripa gifter och fostermord? På slutet nämns bara i en mening den sk naturliga metoden att undvika graviditeter. Men inte en enda gång beskrivs den fantastiska förmågan att alstra nytt liv som en gåva som vi fått - det som ligger i allas vår natur, driften att överföra nytt liv, föda fram nya generationer. Den tycks snarare vara en tung börda som vi ska begränsa till varje pris.

Religionskrig anno 2013

Morgonens nyhet om att en imam vid Medborgarplatsens moské ägnar sig åt vapensmuggling till Syrien i stor omfattning är ingen överraskning. Vi läser om våldsdåd efter våldsdåd med klart religiösa förtecken. Men från moskéerna kommer inga uttalanden. Tystnaden är kompakt. När man kommer in på våld och religion brukar korstågen nämnas, inkvisitionen  och albigenserkriget under 1200-talet. Men det var i andra tider, och våldet ingick i samhällsbilden på ett annat sätt, det stod den världsliga makten för. I de summariska rättegångar som filmas från Syrien läser man upp texter ur Koranen för att sedan avrätta människor, till och med barn, på de mest bestialiska sätt. Här är det religionen som är den alltigenom avgörande faktorn, inte strid om mark eller vatten eller egendom, utan striden om den rätta tolkningen av Koranen. Man förstör ju allt av värde, i synnerhet om det tillhör kristna. Att imamer utifrån deltar i den väpnade attacken mot Syriens armé och befolkning är alltså bara en logisk följd av en religion där våld faktisk tillåts och våldet dessutom verkar vara en del av själva trosutövningen. Hur ska man kunna undvika att göra denna observation? Om det handlade om att "skydda civilbefolkningen" varför då dessa fullständigt bestialiska attacker mot obeväpnade människor, kvinnor och barn, som vi har hur många bevis för som helst? Och varför finns inga sådana initiativ från kristet håll att "skydda civilbefolkningen"? Man kunde ju föreställa sig världssamfundets dom om det hade varit en biskop eller präst i en kristen katedral som övergått till vapenhantering och ansett sig med stöd från Bibeln döda kvinnor och barn och krossa deras heliga platser och föremål.

Vi emotser nu ett officiellt fördömande av våldet i namn av Allah -  från Medborgarplatsens moské till exempel.

Världen vigd åt Den Obefläckade - men Ryssland?

Söndagens heliga Mässa på Petersplatsen var en mariansk fest. Vi firade 96:e året efter de märkliga Fatimaundret, då tre barn vittnade om att de mött Guds moder Maria och hon anförtrott dem tre hemligheter. Det var också 96 år sedan hundratusentals människor såg solen dansa, såsom utlovats av Vår Fru, och barnen för sista gången såg henne och hörde henne. Om allt detta har det skrivits många böcker. Många påvar har varit mycket berörda av Fatimahändelserna, och för påven B. Johannes Paulus II var de direkt livsavgörande enligt honom själv. Den kula som var avsedd att döda honom en majdag år 1981, ändrade riktning just innan den skulle slita slita av hans pulsåder. Han har tillskrivit Vår Fru av Fatima detta under.

 Originalstatyn från Fátima. Den utfördes 1920 av skulptören  José Ferreira.
Den är gjord av cederträ från Brasilien och den är 1,1 m hög.

När nu statyn fraktats till Rom från Fátima, alltså den staty med Vår Fru av Fatima, krönt med en krona vari kulan som skulle döda påven Johannes Paulus II också är innefattad, fanns det stora förväntningar vilken bön påven skulle framföra. Skulle han be en bön till den Obefläckade och viga Ryssland i hennes namn, såsom många menar att Vår Fru bett om i Fátima?

Påven gick fram till statyn just innan mässan och efteråt återvände han dit. Han fick ett ark papper i handen. Med mycket svag röst, nästan mumlande, framförde han en bön till Guds Moder. Men i den nämndes varken det Obefläckade hjärtat, Ryssland eller världens fred. Det var en bön om trons ljus, om att ledas på vägen till helgelse, men ingenting om världens nationer. Det var en vacker bön om barmhärtighet, gentemot mänskligheten. Men inget om omvändelsen som hela världens enda räddning.

Vi vet inte varför det blev så. En mycket besviken person borde vara den kontroversielle fader Nicholas Grüner, som ser det som sitt kall och sin livsuppgift att verka för denna konsekrering och för Fátimafromheten. Fader Grüner driver en rörelse, The Fátima Newtwork, som har många anhängare, även en del kardinaler och biskopar. Men tidigare kritiska uttalanden om både påvar och kuriemedlemmar och fått honom på onåd. Han saknar inkardering i något stift, men för fader Grüner handlar det om att rädda världen undan krig och undergång, och då verkar det som om hans ställning i förhållande till Rom spelar mindre roll för honom. Fader Grüner emottog nyheten om påve Franciskus efter konklaven med stor förväntan, då han omedelbart såg att påven har en självklar mariafromhet, särskilt som påven lät Kardinal Jose da Cruz Policarpo av Lissabon viga pontifikatet åt Vår Fru av Fátima.

I Fatima samlades nästan ofattbara 200 000 troende i heliga Mässan på söndagen, som leddes av statssekreteraren kardinal Bertone. han går i pension den 15 oktober.  Platsen tar varje år emot fyra miljoner pilgrimer.

Ett tragiskt fall av vantro

Det meddelas att professor Hans Küng i sin senaste memoarbok pläderar för assisterat självmord. Han har drabbats av Parkonson och riskerar bli blind. "Och vad är det för en professor som inte kan läsa och skriva" säger han och menar det borde vara en rättighet att själv få bestämma när man vill sluta sitt liv. "Det är ju bara att lämna tillbaka det som Gud givit" säger han. Man ska inte tvingas att dö, men heller inte tvingas att leva, anser professor Küng och framhåller Schweiz eutanasi-tillåtande lagstiftning som förebildande för andra länder. .

Det hela är tragiskt. Professor Küng har genom åren angripit kyrkan från olika håll. Han deltog som peritus i Andra Vatikankonciliet, var nära vän med en annan professor, nämligen Joseph Ratzinger. Men när han från sin lärostol attackerade ett antal dogmer och menade den kyrka vi har idag inte är Kristi kyrka, så avstängdes han från all undervisning 1979 redan. Han har sedan fortsatt ge ut skrifter i panreligiös stil, det vill säga ett likställande av alla religioner utifrån minsta gemensamma nämnare. En stor av sin verksamhet har han ägnat åt att sätta sig in i andra religioner och många iakttagelser är mycket intressanta och ovanliga. Han har också velat införa kvinnligt prästämbete, pläderat för full frihet gällande tolkningen av Skrift och lära och alltid reagerat när kyrkan ingripit disciplinärt, utom i ett fall: När påve Benedikt lyfte exkommuniceringen av de fyra sk Lefebvrebiskoparna., då reagerade Küng med att direkt attackera påven och kräva hårda tag av det läroämbete, han tidigare velat avskaffa.  De fyra skulle hållas utanför kyrkans sakrament, ansåg Küng.

Redan 1989 skrev Küng en bok med titeln "Dying with dignity"  som förordade eutanasi. Det är en stoisk hållning som inte har något med kristen livssyn att göra.

För det första, att anse lidande och sjukdom vara något som är människan ovärdigt, kan leda till att man vill befria mänskligheten inte bara från sjukdom och lidande, men också från sjuka och svaga.

För det andra så är det inte vi som ska lämna tillbaka vad Gud ger, utan Gud själv. Men hur är det då med alla dessa som självmant offrat sina liv, S. Maximilian Kolbe till exempel, som överlät sig för att dödas i koncenrationslägret? Jo - men han gjorde det för en annan människas skull, en familjefader. Han gjorde det inte för att bespara sig själv något lidande eller skräcken att hamna i ett "ovärdigt" tillstånd..

För det tredje så finns det många exempel på hur mycket en handikappad människa kan uträtta. Vi behöver ju bara minnas hur självklart påve Johannes Paulus II var kvar i sitt ämbete trots sjukdom. Han ville lyfta fram människan även i sin svaghet. I lördags firade vi heliga Anna Schäffer. Hon var sängbunden och starkt funktionsnedsatt i större delen av sitt liv. Ändå kunde hon hjälpa många med bön och goda råd. Att en teologiprofessor inte anser bönen vara produktiv och en fullt tillräcklig aktivitet är också anmärkningsvärt.

Låt oss be för denne förvirrade människa, att han ska finna själsfrid och överlåta allt i Guds händer istället för att försöka klamra sig fast i den bedrägliga självkontrollens frestelse. Och att han inte ska sprida dessa vanföreställningar till andra.

Syndaren och lärjungen - vem är det?

Intervjun med påve Franciskus som utgavs idag kommer säkert analyseras in i minsta detalj. Vi kommer naturligtvis också att följa dessa kommentarer i olika media. Vi inleder med en liten intressant pastisch. Påven nämner i intervjun att han på sina sällsynta besök i Rom brukade besöka kyrkan San Luigi dei Francesi för att se målningen av Caravaggio som visar när Jesus utvalde Matteus till lärjunge.

 "Det där Jesu finger som pekar mot Matteus, det är mig det pekar på. Jag känner som han gör, Matteus. Det är Matteus gest som slår mig; han håller ihop sina penningar som för att säga; Nej, inte jag! Nej, dessa pengar är mina, se mig, en syndare som som Herren fäst sin blick på. Och det är vad jag sade när de frågade mig om jag skulle acceptera valet av mig till påve".
(Övers. red.)

Men i konsthistorien har det alltid varit den skäggige mannen som ansetts föreställa Matteus. Caravaggio har nämligen med honom i flera målningar, föreställande Matteus. Helt nyligen - i början av augusti -  uppstod dock en debatt i en italiensk TV-kanal, eftersom en ung konsthistoriker, Sara Magister, hävdade att det är den unge mannen som räknar pengarna som är Matteus och den äldre pekar på honom och inte på sig själv. Huruvida det är en slump att påven just i samma månad tar upp samma tolkning av detta konstverk vet vi inte. Men den vanligtvis lite kritiska krönikören Sandro Magister gladde det säkert att hans dotters tolkning också är påvens - och, frågar man barn så har de också i allmänhet samma uppfattning; Matteus är ynglingen, han vill inte låtsas om att han är utvald.

Nå  - vem är det som Jesus utvalt? Vad tror ni? Mästerverket av Caravaggio kan ses högupplöst i denna länk.

Sällström: Gasen var sarin - allt annat oklart

"Det är inte entydigt vem som kan stå bakom, vem som har tillgång till vapnen eller vem som har mest att vinna på att använda dem." 

Så säger professor Åke Sellström, FN-experten på kemiska stridsmedel, idag i en mycket fyllig intervju i DN. Han var på plats, han såg attacken från hotellfönstret och han och hans team genomförde en mängd provtagningar på överlevande och talade med många syrier på båda sidor i konflikten, direkt på platsen för gasattackerna . Ändå vet han inte ens något om den potentiella vapentillgången. Än mindre om antalet dödsoffer:

Siffrorna varierar mellan 400 döda till upp emot 1.500 döda och 400 kan säkert stämma men vi har inga bevis för hur många som egentligen dog.

Men statssekreteraren  Kerry hade ju bevis, och han visste vilka som var skyldiga och även antalet döda. Och utrikesministern Carl Bildt visste vilken sida som var skyldig redan timmar efter dådet. 

Men vi ser här hur svårt det är att veta något med säkerhet om vad som hänt egentligen. Åke Sellström är ett proffs, det märker man i denna intervju. Han åker nu tillbaka för att undersöka gasanfall utförda i augusti - som har anmälts av Assadregimen.  Utan att bli känslokall så håller han sig till det han vet. Spekulationerna får andra göra. Många gör det. Vi avstår. 

Hur president Assad ser på uppgörelsen med USA och kriget, se denna färska och högaktuella intervju på Fox News:

VIDEOS: Interview with Assad Part 1 | Part 2 | Part 3 | Part 4 | Part 5 | 'Special Report' panel reacts 

Den gåtfulla politiken

I ett inslag i P1 Morgon om det sk kyrkovalet intervjuas en representant för Sverigedemokraterna, Julia Kronlid, riksdagsledamot, och redaktör Helle Klein, präst i Svenska kyrkan. Kronlind betonar frågan om Svenska kyrkans identitet som kristen kyrka och kulturbärare. Hon vädjar till respekten för den demokratiska ordningen, detta då det framgår att SD-medlemmar skall utröstas medelst allianser. Helle Klein svarar

När man hör från Julia Kronlind att det är det kristna som ska bevaras så är det i en inskränkt mening till skillnad från Jesus som ville ha öppenheten mot andra så är det här en inskränkthet och det ser jag jätteallvarligt på.

Men uppenbarligen sträcker sig den öppenheten inte så långt som till att släppa in  Sverigedemokrater i kyrkofullmäktige. De klassas av Klein som "rasister och fascister".

Om man fördjupar sig lite i den terminologin så betyder ordet rasism att man delar in människor efter raser, och värderar vissa raser högre än andra. Om man angriper detta synsätt i termer av antirasism finns det en risk att man själv faller i samma grop, ty om man menar alla raser ha samma värde så har man därmed accepterat det sedan länge utrensade rasbegreppet som sådant. (Detta inträffade i själva lagstiftningen, som för bara några år sedan angav ras som en definition av folkgrupp. Mycket pinsamt, tills man upptäckte fadäsen.)

Med fascism menas en nationalistisk och synnerligen auktoritär politisk ideologi som man förknippar med diktatur och militärmakt.

Man måste nog utgå från att Helle Klein här blandar ihop rasism med främlingsfientlighet, alltså en kritisk inställning till invandringspolitiken som bygger på oron över att invandringen hotar vår nationella identitet. Frågan är om det är en medveten begreppslapsus.

Att SD har nationalistiska drag är inte svårt att se. Å andra sidan hittar vi dem även i många andra partier, inte minst Socialdemokraterna och Moderaterna och Folkpartiet, som alla framhåller den svenska modellen som överlägsen allt annat, och Sverige som toleransens och den rationella utvecklingens högborg på jorden. Svenskars insatser utomlands värderas ofta högre än andras, i kraft av den nationella tillhörigheten. Den för katolskt tänkande helt främmande främlingsfientliga inställningen, som ofta åläggs Sverigedemokraterna, finns också  tydligt uttalad hos de andra partierna, men då i en omedveten form av fientlighet gentemot "främmande" kulturers värderingar. De kan angripas och nonchaleras utan debatt. Vem minns inte våra parlamentarikers föraktfulla uttalanden om maltesen Tonio Borgs lämplighet som EU-kommissionär? Och igår ifrågasattes Elisabeth Svantesson för sin för "Sverige" främmande syn på aborter, när hon tillträdde - som arbetsmarknadsminister.

Dock fanns det inget i Julia Kronlinds framställning i detta inslag som röjde varken en nationalistisk, rasistisk eller fascistisk inställning, snarare vädjade hon ju till en demokratisk inställning.  Att vilja att det kristna skall bevaras i en kristen kyrka kan väl ändå knappast tyda på någon form av extremism. Det är mycket svårt - för att inte säga omöjligt - att  förstå citatet från Helle Klein ovan, i synnerhet med vetskapen om att det är en präst i Svenska kyrkan som uttalar detta. Om inte det kristna bevaras i en kristen kyrka - vad är den då? Att hon dessutom öppet intar en generell partipolitisk ställning är anmärkningsvärt - det skulle i vår kyrka omedelbart leda till reprimander.

Från katolsk synpunkt finns det problem i samtliga partiers program. Det är inte svårt hitta punkter och principer som strider mot vår kristna katolska tro. Men detta behöver inte hindra oss att rösta och det finns katoliker i samtliga partiers medlemsmatriklar.  Det handlar om att rösta på det parti man tror bäst kan verka för det allmännas väl, i värsta fall det som minst kan skada vår sak. Den bedömningen måste var och en göra själv, utan inblandning av prästerskapet.