Missledandet som politisk metod

Svenska Dagladet meddelar på årets andra dag att jämställdhetsminister Erik Ullenhag fått hela regeringen med på att tillsätta en utredning med målet att sänka åldersgränsen för "juridiskt könsbyte" till 16 eller 15 år. En omyndig person skall alltså kunna få sitt personnummer ändrat och sitt kön omdefinierat. Det handlar här om betydligt mera ödesavgörande frågor än att till exempel få avlägga sin röst  i allmänna val, vilket kräver att man är myndig, eller handla alkoholhaltiga drycker - där är åldersgränsen 20  år. En person under 18 år är omyndig, och det krävs fullmakter från vårdnadshavare för att till exempel få en egen legitimation eller ett bankkonto.

Regeringen har nyligen avskaffat sterliseringskravet för personer som vill genomgå s.k.könskorrigering. Detta fanns tidigare för att förhindra att en person som definieras som man kan få barn eller en kvinna bli fader. Vad innebär egentligen ett könsbyte? Med utgångspunkt från hur en person upplever sin könsidentitet, kan man modifiera de sk sekundära könsegenskaperna, dvs de egenskaper man kan påverka med hormoner och i vissa fall operationer (oftast modifiering av genitalierna). Till de sekundära egenskaperna hör också beteende och klädsel mm. (Det finns också de som föds med otydliga sekundära könsegenskaper, sk intersexualitet. Men detta är ytterst ovanligt.) De primära könsegenskaperna kan inte ändras, nämligen könskörtlarna och könskromosomerna, som påverkar hormonproduktionen.

Men förekommer då inte könsbyten även naturligt? I djurvärlden är det ytterst ovanligt att så sker. Clownfiskhannar kan ändra sitt kön om det ledande honan försvinner. Nordhavsräkan är först hane, sedan hona. Blågyltan - en västkustfisk - göt motsatsen, byter från hona till hane med åldern.



Clownfisken och nakensnäckan: Tvåkönade "könsbytare"


Men det finns väsentliga anmärkningar här: För det första handlar det egentligen ine om könsbyte, då dessa organismer redan från det befruktade ägget har anlag för båda könen, sk protandrisk hermafrodism. Det handlar alltså endast om vilket av de två kön som det finns anlag för som uttrycks. För det andra så är det alltid yttre orsaker som bestämmer vilket kön som uttrycks hos dessa individer, alltså samspelet med omgivningen och populationen. Detta är väsentliga skillnader gentemot de "könskorrigeringar" vi talar om gällande människan, som alltid kretsar kring individens egna val. Könsbyte förekommer varken hos däggdjur eller fåglar, det är ett fenomen som överhuvudtaget är extremt ovanligt och det finns alltså endast hos en del havslevande djur som snäckor och fiskar. Men inte ens här handlar det om byte av kön utan av en förändring av balansen mellan de två kön som finns redan från början.

Men detta är egentligen en helt ovidkommande information, då fenomen inom djurvärlden knappast kan vara styrande för den mänskliga etiken. Vore det en vägledning skulle vi också då idka kannibalism, incest och förorda revirhävdande genom våld? Människan är ett särfall, och hennes psykologi är så komplex att den knappast kan jämföras ens med djurvärldens instinktsstyrda beteenden. Att en människa kan uppleva sig inte passa in i det sociala mönstret är inget ovanligt, och att man känner sig främmande inför sin egen person kan också gälla andra faktorer än just könsidentiteten, inte minst åldern. Men det går inte att korrigera åldern. Och det går faktiskt inte att korrigera könstillhörigheten heller annat än möjligen på ett psykologiskt plan. En annan fråga är hur man föds med olika personligheter, och man kan känna sig inte passa in i de förväntningar som ställs från omgivningen. Och visst finns det också aktivt förtryck av personer med avvikande beteende. Men dessa fenomen måste behandlas utifrån andra premisser än en förment biologi och förespeglingen att man kan manipulera och "korrigera" de mest grundläggande egenskaperna i vår fysiska konstitution.

Man kan alltså inte tala om könsbyte gällande människan. Det är en vetenskaplig missuppfattning, för att inte säga ett missledande.Vi rör oss alltså här märkligt nog bort från den "vetenskapliga grund" som all skolundervisning enligt lagen skall bygga på, detta enbart för att tillgodose de politiska motiven. Och precis som i abortfrågan så är offren de som inte blir upplysta om sanningen, de som blir missledda.

Om boxning och bristen på etisk kompass

I en uppmärksammad artikel på DN/ Debatt hävdar professor Torbjörn Tännsjö och fil dr. Claudio Tamburrini, timlärare vid Filosofiska fakulteten i Stockholms universitet, att boxningen bör kriminaliseras.Om detta inte går så bör utövarna åtminstone stå för alla sjukvårdskostnader som kan uppstå i samband med skador, inte minst dyr intensivvård och livslång invaliditet:

"Vill en inte göra detta, vill en särskilt godta och lagreglera den professionella boxningen, bör en åtminstone se till så att allmänheten, som inte alls vill befatta sig med verksamheten, hålls ekonomiskt skadefri."

Artikeln väckte omedelbart reaktioner, framförallt från boxningskonstens vänner. Paolo Roberto, känd katolik, hade en minst sagt het ordväxling med Torbjörn Tännsjö i radions P1, som gick ut på att i sådana fall borde alla idrottsutövare och äventyrare stå för kostnaderna, då ju skaderisken finns i större utsräckning i andra idrotter och ett  fysiskt aktivt liv. Men det som retade honom mest var när Torbjörn Tännsjö menade att boxningen som aktivitet i sig är omoralisk, då den utgör en dålig förebild för människor från "arbetarklassen". Enligt Paolo Roberto så har boxningen räddat inte bara hans liv, utan också många andra i och med att de lärt sig en disciplin och fått ordning på sin aggressioner. En annan boxningsledare menade att man lär sig inte att skada sin motståndare utan att försvara sig och att vinna.

Vi ska inte här på in på boxningskonstens överkurs. Och vi ska heller inte sjunga boxningens varken väl eller ve. Vi kan dock först och främst konstatera att filosoferna utvalt endast en av många sporter, den klassiska och den kanske minst skadande av alla de andra, inte minst andra kampsporter. Idag är ju till och med MMA (Mixed Marsial Arts) tillåtet i Sverige, alltså den sport där man och med extremt få avbrott i kampen låter kombattanterna, utan skyddande mjuka handskar, få drabba samman stående såväl som  liggande, och där slag och sparkar mot kroppens alla delar tillåts, även huvudet i försvarslöst läge.

Men man borde kunna kräva mera av lärare i filosofi. Om vi nu alltså, skulle så att säga utvälja fall där den allmänna sjukvården skulle vara aktuell och andra fall där den inte skulle bekostas av staten, så leder detta utan tvekan till det så kallade sluttande planet, där något iögonfallande etiskt korrekt, snart leder till de mest groteska konsekvenser. Skall då inte också rökare betala sin egen kostbara sjukvård? Och bilister. Och hur ska vi egentligen ställa oss till personer som inte haft vett att sköta sin kosthållning enligt de statliga rekommendationerna? Ska de verkligen  vara berättigade till fri sjukvård? Vem ska betala en eventuell   intensivvård efter ett misslyckat självmordsförsök? Vi andra som sköter oss och är lyckliga? Borde dessa haverister inte själva betala för sina tilltag? Eller - kunde vi inte hjälpa dem så de får sin vilja igenom? Detta vore väl det mest ekonomiska. Och hur ska vi ställa oss till de 40 000 aborter som genomförs på våra kliniker, är inte dessa också självförvållade? Ska staten verkligen betala för detta? Abort kan ju endast i yttersta undantagsfall hänföras till sjukvårdande insatser, då det snarare är ett friskhetstecken att bli gravid.

Vem ska betala?

Vi ha tidigare uppmärksammat Torbjörn Tännsjös provokativa uttalanden, och ifrågasatt honom som universitetslärare, när han sagt att han a priori föraktar de (studenter) som är kristna eller troende över huvudtaget, då han anser det vara mindervärdigt att hålla sig med en "låtsaspappa" i  vuxen ålder. Han menar alltså den första orsaken till all existens, Gud.

I det statliga medicinska-etiska rådet har Tännsjö med flera verkat för en extrem liberalism gällande hur man ska få använda könsceller, ägg, och embryon på en totalt avreglerad marknad.

Undertecknarna till artikeln i DN om boxningens samhällsfara  hör till en grupp som kallas Stockholm Centre for Healthcare Ethics (CHE). Gruppen har givit ut några publikationer, där man tydligt ser en trend: Den medicinska vetenskapens primat över både filosofi och etik. Naturligtvis också religion och den enskilda människans överväganden. Ja till och med över lagen, då det i flera artiklar framhålls att lagen måste göras om, så den ger läkarna ett sorts privilegium att göra sina bedömningar utan inblandning utifrån, inte  ens i efterhand, från berörda patienter, polis och åklagarmyndigheter.  (Ack om detta kunde gälla även lärare till exempel, där en inom området formellt inkompetent minister ger detaljinstruktioner hur jobbet ska skötas!).

Här handlar det om att så att säga övertyga människan - för hennes eget bästa .- om att det som läkaren föreslår alltid skall föredras. Det kan handla om att hon måste acceptera en insatt terapi, eller en innovation som kräver av henne att till exempel donera sina organ, eller att  delta i olika experiment, för mänsklighetens goda. (Det var inte länge sedan man erbjöd nyblivna barnföräldrar att deras fyraåring skulle få delta i ett experiment för att utprova ett nytt kikhostevaccin. Det fanns fyra prover, två var de vanliga vaccinen, som funnits länge, ett var blindprov, det vill säga inget vaccin. och det sista det nya - som eventuellt kunde vara det bästa, och eventuellt även ha okända biverkningar. Men tänk om man fick det bästa, det som ingen annan fått! Vilket vinstlott - så presenterades det på BVC.)

I en av det medicinsk-etiska centrets publikationer tas det faktum upp att en del (kvinnliga!) patienter kanske kan delges bristfälliga, ja till och med falska, diagnoser av hänsyn till deras mentala hälsa, i en annan talas det om att  "de-tabooing dying control", det vill säga man skall komma bort från alla intuitiva känslor när det gäller att sätta in aktiv dödshjälp, detta för att främja en utveckling, en

assumed secular process starting with open awareness contexts of dying half a century ago, and continuing with the growth of the palliative care movement and later euthanasia and PAS legislation."

PAS betyder Physician-Assisted Suicide; en "läkare" utför ett mord med samtycke från den som dödas. Nota bene uttrycket "secular process" - alltså är man medveten om att man här frångår en insikt som bygger på andra värden än de sekulära - den värdegrundade. Istället söker man det rent rationella resonemanget, där vinster kan göras för samhället. Och man kallar detta för "etiskt".

Det sägs också i en av gruppens publikationer, att aktiv dödshjälp (PAS, eller mildare uttryckt, palliative care) normalt inte är det som efterfrågas av långtidssjuka, men däremot av unga, hastigt insjuknade patienter. Och det är just därför man är positiv till vad som utspelar sig just nu i benelux-länderna, som i Belgien, där en tolvåring kan få sitt liv utsläckt av läkare, utan att ens vårdnadshavarna har givit sitt samtycke. Allt för  "samhällets bästa".

Detta är alltså en av de "etiska" instanser som sjukvården håller sig med; läkare och filosofiprofessorer som föraktar varje form av metafysisk insikt och personlig tro, som kan väga varje vårdinsats mot om man verkligen förtjänat den eller rentav diskvalificerat sig till den av oaktsamhet.

Om detta inte borde väcka en tanke om det religionsbefriade och på vetenskap byggda samhällets sluttande plan gällande människans och livets värde -  vad kan då göra det?

Mandela och våldet som födslorätt

I DN.s kulturbilaga finns det nu en sällsynt artikel om Nelson Mandela. Den är nämligen kritisk gentemot det närmast helgonliknande hjälterykte som spridits av våra medier, politiker och ämbetsmän de senaste dagarna. Statsledare har tävlat att hylla Mandela och rubriker har inte saknats i stil med att "Han offrade sin frihet för andra" etc. Påve Franciskus skickade ett kort kondoleanstelegram där det mest handlade om det allmännas väl. Sådana telegram har skickats av påvar för, till mången som började sin ungdomliga kamp som terrorister, kom till makten genom coup d´etat och dog som diktatorer. Även hos högst okatolska katoliker som bröderna Kennedys vandel sminkades upp i diplomatiskt korrekta ordalag.

Vad artikeln tar upp i DN, skribenten heter Kajsa Ekis Ekman, är det faktum att Mandela mycket medvetet övergick från fredliga demonstrationer till terrorhandlingar. Han styrde ANC mot våldet, precis som han styrde det från våldet. Hans politik har alltid varit pragmatisk och föga ideell.

"Jag kan inte sälja min födslorätt" 

var hans svar när han först erbjöds amnesti mot att sluta uppvigla massorna till våld. På så sätt har han kunnat rättfärdiga sina 156 kriminella handlingar han satt inne för, några så svåra att det hade lett till dödsstraff vid tiden i England och USA.

Att hans fängelseår idag presenteras som utslag av apartheidpolitiken är inte sant. Inte ens Amnesty Internationell kunde behandla hans fall som ett brott mot mänskliga rättigheter. De brott han var dömd för var alltför uppenbara, och att han även från fängelset  - med de privilegier han åtnjöt - styrde sin organisation har ingen försökt dölja.

Det är lite oklart om DN-artikeln vill fördöma Mandelas verksamheter, eller istället bara korrigera hans levnadshistoria, och så att säga helgonförklara även det våld som han faktiskt stod bakom. Den nämner inte de systematiska brott som skett inom ANC även efter hans makttillträde och den obegripliga upprustning som skett av Sydafrikas armé. Under Mandela har det förhandlats med regimer som Kuba, Kambodja, Libyen och den pragmatiske Mandela har utan problem kunnat umgås med vilka korrupta makthavare som helst, så länge det klirrat till i kassan. Ubåtar och jaktplan har inköpts till miljardbelopp.

Inte bara detta gör att man som fredsvän och kristen måste vara ytterst tveksam att instämma i kören av hyllningar. 1996 skrev Nelson Mandela under en av världens mest "liberala" (inte för levande foster) abortlagar, som tillåter att vem som helst utan hinder kan få ett foster dödat och borttaget upp till 20 veckan. Vidare tillåter lagen att barnmorskor och sjuksköterskor kan utföra aborter upp till 12:e veckan. Sedan lagen införts har mer än en miljon lagliga aborter utförts.

Dessutom har Sydafrikas regering varit ytterst ovillig så fort det handlade om att att sätta in åtgärder mot HIV-spridningen som innebär en nödvändig beteendeförändring. Detta stred emot Mandelas princip om allas rätt till frihet. Istället har han infört lagar som ger full sanktion åt alla former av sexuella riskbeteenden, som polygami, homosexuell promiskuitet (gay-klubbar etc), same-sex-marriage med mera. I ett land med skenande HIV-AIDS-epidemi innebär detta naturligtvis att offren blir många fler än om en annan politik hade valts.

Det goda sidorna har beskrivits väl och mångordigt av andra. Att han valde försoning istället för inbördeskrig. Han blev aldrig en Mugabe. Han har själv sagt att han inte är en frälsare, utan en bristfällig människa. Medan han har ångrat att han inte tog hand om sin familj på grund av fängelsetiden, har han dock aldrig aldrig tvekat angående våldshandlingarna.

Mandela var döpt, hans mor var baptist, fast hennes far var polygamist. Fadern  kom från en högt stående, kunglig  klan, Thembu, med vana att ha makten. Därför fanns redan de privilegier han hade som gav honom möjligheter till högskolestudier.

Vi skall alltid be för de döda, det är det bästa vi kan göra. Lovord på begravningar, sanna eller falska, hjälper inte deras själar.

Prästinna - om man själv vill

För en tid sedan öppnades Priscillakatakomberna efter en omfattande restaurering av både gångar och målningar. Efter att den otroliga Google map lagt in en möjlighet att praktiskt taget gå in i katakomberna och se sig om, så kom ett antal artiklar i världpressen som framställde en kvinnofigur i en av kamrarna som om det vore ett bevis för tidiga kvinnliga präster i den katolska kyrkan. Till exempel meddelar man i National Catholic Reporter att en viss Bridget Mary Meehan som påstås vara en "ordinerad kvinnlig biskop" (en omöjlighet) utropat att

"Det glädjer oss att Vatikanen har restaurerat dessa fresker som föreställer kvinnopräster när de firar Eukaristin i Priscillakatakomberna i Rom "


Samma nyhet har sedan valsats runt i världspressen; Att det nu finns "bevis" för att fornkyrkan hade kvinnliga präster, något som sedan förtigits och dolts av den patriarkala kyrkoordning, som infördes först i och med att kejsar Konstantin gjorde kristendomen till romersk statsreligion.  Så brukar historieskrivningen göras av vissa intressegrupper. Och nyhetsbyråerna sväljer betet med hull och hår.

Hur är det nu då med fresken, vad föreställer den? I mitten ser vi en gestalt med utsträckta armar och öppna händer. Det framgår inte tydligt att det är en kvinna, men av huvuddoket att döma så borde det vara en kvinna. Till höger sitter en man och håller något i händerna, svårt att se vad det är. Till vänster ser man tre gestalter, en äldre skäggbeväxt man och två yngre män. Mannen i mitten håller en öppen bok. Alla är iklädda tunikor med lodräta ränder, utom möjligen den unge mannen som står längst bak. 

Det är en kvinnlig orante och en "filosof" som sitter vid sidan, förmodligen den äkta mannen. Motivet är välkänt från många katakomber och det finns på gravmonument, som detta:
  

Man lade till anletsdragen först efter det äkta parets död. Man kan tolka det som en hyllning till kvinnans fromhet och mannens vishet. Men troligare är det en bildlig framställning av själarnas frid i himlen och det har alltså inte det minsta med liturgi att göra. Detta var förmodligen ett slags mode som förekom bland välbeställda kristnas gravmonument.. Här bara några till, män och kvinnor och barn som orantes:





Man har till och med tolkat tunikans mönster på kvinnan som en stola, och därmed alltså att det är en officerande kvinnlig präst. Men stolan kom långt senare, på 600-talet. Priscillamålningarna är från slutet av  tvåhundratalet. Dessutom så bars inte stolan rak, som idag, utan alltid korsad. Korsningen kommer från de två band de romerska soldaterna bar, dels svärdet, och dels persedelväskan. Detta påminner prästen att han både strider med ordet och förser oss med andlig näring.

Men kunde det inte vara en dalmatika, och kvinnan då alltså vara en diakon? Som liturgisk dräkt introducerades dalmatikan först på 400-talet, och då endast i Rom. Påven bar den under mässhaken och de romerska diakonerna kunde bära dalmatika men endast efter påvens tillstånd.

Som kläderdräkt var dalmatikan vanlig hos överklassen i Bysans och detta spreds till Rom, särskilt bland den kristna aristorkratin. Om man sträcker ut armarna bildar dalmatikan ett kors.

Att Priscillamålningen kan vara en kvinnlig dalmatika ser man dels på att den är fotsid och dels att den är skuren i vinkel i de jämfört med männen vidare ärmarna. De lodräta vävda ornamentala ränderna, clavi, var vanliga och har ingen liturgisk betydelse. Den typ som Priscillakvinnan  - och de anhöriga - har, kallas clavus angustus och bars av riddare i den kejserliga armén. Det kan således helt enkelt handla om en kristen romersk officersfamiljs gravrum.

Traditionen att avbilda själar i himlen som orantes har följt med in i den den ortodoxa ikontraditionen. Där framställs Guds Moder Maria som en orante, till exempel så som här, i den berömda monumentala mosaiken Sophia Orante i Kiev:

Men det är alltså ingen bild av en helig prästinna som firar Eukaristin, inte ens den jordiska Maria, utan Marias själ i himmelen, såsom den också beskrivs i den fantastiska Akathistoshymnen, här i ortodox översättning av Tito Colliander.

Om attacker och demonstrationer

Den 12 november fanns det på sina håll minneshögtider för att påminna om den sk Kristallnatten i Tyskland då pogromen mellan den 7 och 13 november 1938 ledde till att  omkring 400 judar dödades, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades.I Buenos Aires skulle man ha en minnesstund i katedralen med ärkebiskopen, den apostoliske nuntien, borgmästaren och representanter för den judiska kommuniteten. Men redan i början av ceremonin stördes den av en mindre grupp som reciterade rosenkransen på latin, mycket ljudligt. En ung man delade ut lappar till de som tagit plats i stolar  framför altaret. En man tog även en mikrofon och anförde ett tal emot att man använder kyrkan till annat än katolska gudstjänster och tillbedjan. Det hela slutade i ett tumult. Församlade fotografer - som var omotiverat många - samlades runt demonstranterna. De flesta var mycket unga, de såg ut som skolungdomar. Man gick fram till dem och försökte få dem att avbryta sin högljudda bön. Men det gjordes heller inga avgörande försök att avbryta det hela. Borgmästaren väste ett "löjliga nazister" mot ungdomarna, men man såg inga försök att avvisa dem från platsen. Det hela pågick i kanske tjugo minuter, tills plötsligt hela gruppen reste sig och gick ut under det man sjöng Salve Regina. Polisen var då redan tillkallad, men de ingrep aldrig.

I pressen rapporterades de snabbt som att
Ultra-traditionalistiska romersk-katoliker öppet hade trotsat påve Franciskus (AP)
och man identifierade omedelbart fast utan egentlig grund gruppen som tillhörande det omskrivna prästbrödraskapet Fraternité Sacerdotale Saint-Pie X (FSSPX) och det tolkades som ett utslag av antisemitism, förintelseförnekelse och till och med att det var nazister som attackerade judar som inbjudits till en katolsk kyrka för att ihågkomma upptakten till Förintelsen. 

Om man går till SSPX hemsida i Argentina finns där en kommuniké från deras superior. Där framgår tydligt vad saken handlar om - ett aggressivt motstånd mot all form av interreligiös verksamhet, i synnerhet i katolska kyrkor. Detta stöder man med citat från encyklikan Mortalium animos. Man säger bestämt ifrån att det handlade om något riktat mot judisk tro eller judar eller historietolkning.

Detta är ju inte precis några nyheter. Assisimötena har alltid varit en källa till polemik och konflikt för SSPX, och där fannsfrämst  representanter från andra religioner än judendomen. Att det sedan finns extrema element - och den i Argentina tidigare verksamme, numera helt isolerade biskop Wiliiamson får man ju räkna dit - som har sina historierevisionism om allt från förintelsen till 9/11 - det behöver ju inte betyda att detta skulle ha varit en yttring av judehat och nazism. Det handlade inte om en antijudiisk demonstration, utan snarare en antisynkretistisk och antiekumenisk. 

Man kan dock inte bortse från inslagen av antisemitism och konspirationsteorier som finns utbredda särskilt i Europa - inte minst Ryssland och Polen -  men också i Argentina. Men de är alltså inte begränsade till vissa grupper, i synnerhet inte katolska präster, utan de finns spridda inom befolkningen. Man måste också konstatera att tillfället för denna demonstration var mycket illa valt, och även själva metoden. Man använder inte bön som ett tillhygge, och att uppträda på detta sätt i samband med Kristallnattens åminnelse  kan verkligen ge associationer till de gäng som härjade under dessa ödesdigra dagar 1938. Men att därför kalla det för en fascistisk eller nazistisk eller ens antisemitisk attack, det finns det inget underlag för. Är det något man ska kritisera är det metoden i sig, att skapa skandal i kyrkorummet för att protestera mot vad man själv anser vara skandalöst. Att dessutom sammanblanda en minnesstund för en tragisk period i vår västerländska nutidshistoria med religionsblandning och liturgisk synkretism,  är klumpigt. Detta är vad kritiken borde gå ut på, samt bristen på lydnad och respekt för den lokale biskopen. Istället valde många medier att göra en  grov stämpling av traditionalistiska katoliker som varande antisemiter och nazister.

I februari 2012 störde några unga kvinnor bönen i Kristus Frälsares katedral i Moskva. Maskerade med rånarluvor mimade de en sång framför ikonostasen och inför ett antal TV-kameror. En film klipptes ihop och en bakgrundssång lades på, som handlade om att "kyrkan hyllar ruttna diktatorer" och Guds Moder Maria uppmanas bli feminist. Filmen fick snabb spridning på Internet och först efter detta blivit annonserat av en grupp aktivister, arresterades kvinnorna och dömdes till fängelsestraff.  Reaktionen i pressen var att en klar majoritet visade stöd för kvinnornas aktion och man tävlade om att få intervjua dem. Aktionen riktade sig mot makten menade man, och inte mot kyrkan. Även delar av den katolska pressen ställde sig på demonstranternas sida.

I Frankrike har kristna av olika bekännelser, även muslimer, demonstrerat mot  regeringens sätt att genomdriva lagar som i praktiken upphäver äktenskapets konstitution och hotar även föräldraskapet. Ungdomar har kastas in i häkten, präster har misshandlats av polis och ett sorts ikonoklasm (bildstorm) har införts, där logotyper för intresseorganisationen La Manif pour tous, förbjuds på allmän plats. Om detta har inget alls rapporterats i media.

Den 17 november, i söndags alltså, attackerades den välbesökta kyrkan Saint Nicholas du Chardonnet i Paris, mitt under 10.30-mässan, inte dock med Rosenkransbön och papperslappar, utan med ett antal rök- och stinkbomber. Under natten målades fasaden med slagord i rött. Attacken utfördes av ett gäng ungdomar som kallade sig för "antifa", alltså "antifascister". Ingen är ännu gripen. Händelsen rapporterades knappast i pressen och det kom inga telegram från AP om saken. Man har kunnat läsa om den i halvofficiella katolska medier, som "Le Salon Biege". Saint Nicholas du Chardonnet administreras sedan 1977 av Fraternité Sacerdotale Saint-Pie X (FSSPX).


I Frankrike och Belgien har ett stort antal kyrkor vandaliserats under senare tid och i Belgien har deras primas, ärkebiskop Leonard, ett flertal gånger blivit attackerat av halvnakna kvinnor med vatten och tårtor och annat köksavfall. Om detta har de internationella nyhetsbyråerna inte heller rapporterat.

Uppenbarligen har antisemitism ett större marknadsvärde än antikatolicism, och det går alltid att använda det förstnämnda  i syftet av det sistnämnda utan särskilt stor noggrannhet i faktaunderlaget..

Katolsk artikelservice lockar på nätet

Alexa är ett grovt instrument för att ranka världens alla hemsidor. Man registrerar antalet unika användare, besöksfrekvenser och länkningar och kommer fram till en inbördes ordning. I Sverige har följaktligen google.se förstaplatsen. Aftonbladet.se kommer på plats 6 och svd.se på sjuttonde plats etc.

Om man plockar ut de få kristna webbtidkrifter som finns på nätet kan man få fram följande lista:



Nu undrar kanske en del varför inte flera tidskrifter finns med, som till exempel signum.se och keryx.se. Detta beror på att de har så låg besöksfrekvens att de inte kommer med i registreringen. Rena bloggsajter är heller inte med - vad som krävs är egna domäner på Internet.

Detta är naturligtvis bara ett sätt att räkna. Om man dessutom lägger till tidsperioder för de som besöker sidorna etc kan man få helt annan lista. Man måste också ta med i beräkningen att en del tidskrifter har sin trogna läsarskara bland de som läser den tryckta upplagan.

Men ändå måste vi förvånas av att vi till exempel ligger före dagen.se, en stor dagstidning med kapital i ryggen, som dessutom använder telemarketing för att söka upp prenumeranter via telefon, även de som läser webbsidan. Även Kyrkans Tidning har en stor stab av anställda och de vänder sig till en betydligt större målgrupp; medlemmar i Svenska kyrkan. KATOLSK OBSERVATÖR har inga anställda och inga arvoden. Vi har aldrig bedrivit marknadsföring. Artiklarna som publiceras är ganska krävande och därför är det förvånande att att vi ändå kan nå ut till i runda tal 8000 användare. Och naturligtvis glädjande.

Katastrofen i Filippinerna: Tycks mest handla om Sverige


Katastroferna  i världen avlöser varandra. Nu senast har det tappra filippinska folket blivit drabbat först av en av de kraftigaste jordbävningarna under decennier, med stora materiella skador som följd. Detta hände på ön Bohol. men även angränsande områden drabbades. Många historiska kyrkor föll samman som korthus, och tusentals familjer blev hemlösa. Bara två veckor senare kommer så tyfonen Haiyan med hittills okända vindstyrkor. Det slår till mot öarna Samar, Leyte, Iloilo, norra Cebu, mitt i Visayas,  ett område som normalt är känt för lugna vatten, oskadade korallrev och rena stränder. Även norra Palawan och Coron drabbades. En stad i Nyköpings storlek, Leytes metropol Tacloban, har i stort sett blivit utplånad. Hur det gått med alla små fiskebyar och befolkningarna på småöarna är okänt. Man kan föreställa sig, när inte ens moderna betongbyggnader klarat sig undan den formliga gigantiska högtrycksbesprutningen, med påföljande skyfall. Många har omkommit i de havsvågor som spolades in över kusten, man vittnade om att de var högre än de högsta kokospalmerna, alltså mer än 20 meter. Man räknar med att ett tiotal miljoner invånare är drabbade på ett eller annat sätt.

Hjälpbehovet är enormt, främst gällande mat, vatten och sjukvård och mediciner. Men även naturligtvis bostäder, el, bränsle och vägröjning. Även den normalt sett intensivt uppodlade marken är förstörd av regnen. Och fiskarna kan inte gå ut med sina båtar, de är i spillror och fiskevattnen är störda.

Man måste bara känna ödmjukhet och medlidande med ett folk som drabbas så hårt. Många skickades under loppet av en halvtimme direkt in i fattigdom, deras försörjningskanaler är utplånade.Det gäller alla, från enkla jordbrukare till tjänstemän och egenföretagare. Och många familjer har många munnar att mätta.

Att i detta läge få käcka reportage från hur ett enda Herkulesflygplan lastas med kommunikationsutrustning på Arlanda och höra vår biståndsminister känna stolthet för hur mycket lilla Sverige hjälper, detta kan väl inte uppfattas som annat än en fadäs. Och i samma andetag beklagar sig biståndsministern  att nu kommer många kvinnor och barn drabbas av sexuella övergrepp. Är det detta man i första hand ska misstänka ett drabbat folk för, som inte ens har vatten att dricka? Även på SIDA verkar det viktigast att tala om hur duktigt "Sverige"=SIDA är.

Med tanke på att Sverige drog in allt bistånd från Filippinerna 2008, det blev ett "utfasningsland" - borde man då inte ligga lite lågt när det gäller att uttrycka stolthet? Man satsade på de tolv länder som man såg ha en potential för

"satsningar inom prioriterade områden såsom demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljö och klimat."

och kunna

"bidra till förändring" 

och

"där Sverige har ett tydligt mervärde"

länder alltså som Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och Bolivia. Även andra politiska motiv finns uppenbarligen: Till Palestina gav man år 2008 hela  471 mkr, mer än till hela Sydamerika.

Före biståndsministern Gunilla Carlsson skrev 2007 i en sorts programförklaring:

De frågor vi ställt är bland annat: Hur omfattande är fattigdomen och var är behoven störst? Går utvecklingen i rätt riktning när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati? Om inte, har vi möjlighet att påverka den? Hur kan Sverige bidra? Finns andra givare som har bättre förutsättningar att göra nytta?

Och biståndet till bland annat Filippinerna, som bekostade skolor och hälsovård (dock ej abortkliniker) upphörde helt. Man tycker då kanske att vår nuvarande biståndsminister Hillevi Engström - som väl borde känna till denna eliminering av biståndet till ett av Asiens fattigaste länder -  kunde vara lite mera blygsam.

Sverige drog 2007 som enda nordiska land in sin ambassad i Filippinerna. (Det då bankrutta Island behöll sin ambassad.) Som följd av detta så lades Filippinernas ambassad i Stockholm, som täckte alla de skandinaviska länderna, och de baltiska, ner för bara något år sedan. Under flera år hade UD fel president i sin landsbeskrivning av Filippinerna, någon man ändrade först på vårt påpekande. (Den som nämndes riskerade dessutom ett långvarigt fängelsestraff.). Och idag är den senaste ekonomiska rapporten från Filippinerna på UD:s sida daterad 2008. Se där intresset för detta land som kanske är så svalt beroende på den för svenska politiker hopplöst katolska inställningen gällande födelsekontroll och abortpraxis. 

Så länge som vårt bistånd ges med villkoren att vi ska "betyda något" för landet, något annat alltså än att hjälpa nödställda, så finns ingen plats för stolthet.. Man frestas tänka på historien från helige Augustinus, om pojken som räddar enstaka av stormen uppspolade krabbor genom att kasta ner dem i havet, detta på en strand fylld av tiotusentals krabbor i samma situation. Augustinus frågar pojken varför han gör detta, han kan ju ändå inte hjälpa så många av alla. "Men de jag hjälper får ju livet, och de är nog glada för det." svarar pojken och fortsätter kasta tillbaka krabbor.  Han frågade inte sig själv huruvida hans hjälp var effektiv eller om det fanns andra som var bättre.

Vi borde skämmas.

Malteserhjälpen (https://www.secure-malteser-international.org/index.php?id=102073&L=1)
Röda Korset (http://www.redcross.se/teman/filippinerna/akutinsamling-fillippinerna/)
Caritas Internationalis (https://secure.caritas.org/donation.aspx?DonationTo=E&Emergency=50)
CNN informerar mera om hjälpkanaler: (http://edition.cnn.com/2013/11/09/world/iyw-how-to-help-typhoon-haiyan/index.html?sr=sharebar_facebook)
 
CNN-katolskobservator © 2010 | Designed by Chica Blogger | Back to top