Ett tragiskt fall av vantro

Det meddelas att professor Hans Küng i sin senaste memoarbok pläderar för assisterat självmord. Han har drabbats av Parkonson och riskerar bli blind. "Och vad är det för en professor som inte kan läsa och skriva" säger han och menar det borde vara en rättighet att själv få bestämma när man vill sluta sitt liv. "Det är ju bara att lämna tillbaka det som Gud givit" säger han. Man ska inte tvingas att dö, men heller inte tvingas att leva, anser professor Küng och framhåller Schweiz eutanasi-tillåtande lagstiftning som förebildande för andra länder. .

Det hela är tragiskt. Professor Küng har genom åren angripit kyrkan från olika håll. Han deltog som peritus i Andra Vatikankonciliet, var nära vän med en annan professor, nämligen Joseph Ratzinger. Men när han från sin lärostol attackerade ett antal dogmer och menade den kyrka vi har idag inte är Kristi kyrka, så avstängdes han från all undervisning 1979 redan. Han har sedan fortsatt ge ut skrifter i panreligiös stil, det vill säga ett likställande av alla religioner utifrån minsta gemensamma nämnare. En stor av sin verksamhet har han ägnat åt att sätta sig in i andra religioner och många iakttagelser är mycket intressanta och ovanliga. Han har också velat införa kvinnligt prästämbete, pläderat för full frihet gällande tolkningen av Skrift och lära och alltid reagerat när kyrkan ingripit disciplinärt, utom i ett fall: När påve Benedikt lyfte exkommuniceringen av de fyra sk Lefebvrebiskoparna., då reagerade Küng med att direkt attackera påven och kräva hårda tag av det läroämbete, han tidigare velat avskaffa.  De fyra skulle hållas utanför kyrkans sakrament, ansåg Küng.

Redan 1989 skrev Küng en bok med titeln "Dying with dignity"  som förordade eutanasi. Det är en stoisk hållning som inte har något med kristen livssyn att göra.

För det första, att anse lidande och sjukdom vara något som är människan ovärdigt, kan leda till att man vill befria mänskligheten inte bara från sjukdom och lidande, men också från sjuka och svaga.

För det andra så är det inte vi som ska lämna tillbaka vad Gud ger, utan Gud själv. Men hur är det då med alla dessa som självmant offrat sina liv, S. Maximilian Kolbe till exempel, som överlät sig för att dödas i koncenrationslägret? Jo - men han gjorde det för en annan människas skull, en familjefader. Han gjorde det inte för att bespara sig själv något lidande eller skräcken att hamna i ett "ovärdigt" tillstånd..

För det tredje så finns det många exempel på hur mycket en handikappad människa kan uträtta. Vi behöver ju bara minnas hur självklart påve Johannes Paulus II var kvar i sitt ämbete trots sjukdom. Han ville lyfta fram människan även i sin svaghet. I lördags firade vi heliga Anna Schäffer. Hon var sängbunden och starkt funktionsnedsatt i större delen av sitt liv. Ändå kunde hon hjälpa många med bön och goda råd. Att en teologiprofessor inte anser bönen vara produktiv och en fullt tillräcklig aktivitet är också anmärkningsvärt.

Låt oss be för denne förvirrade människa, att han ska finna själsfrid och överlåta allt i Guds händer istället för att försöka klamra sig fast i den bedrägliga självkontrollens frestelse. Och att han inte ska sprida dessa vanföreställningar till andra.