Skandal var ordet

Någon reporter på SvD har fått tag på Vatikanens nyutgivna normer för vissa grava brott (Normae de gravioribus delictis) och nu förfäras man inte över kyrkans hårdare krav på att präster som begått övergrepp ska avsättas (så att de kan fortsätta utanför kyrkans hägn). Istället är det en liten mening om att det faktiskt är en svår synd att låtsasviga personer, i detta fall kvinnor, till präster. Detta fastställande av sedan länge (tvåtusen år) kända fakta kallas "ny skandal" i rubriken.

Nu menar man att detta alltså är jämställt med att begå sexuella brott med minderåriga. Båda dessa handlingar samsas ju i samma normsamling - ve och fasa! En katolik och debattör, Charlotte Therese Björnström, utbrister indignerat:

Hur kan det vara kriminellt att som katolsk kvinna följa Gud - av kärlek till kyrkan?

Det är inte kriminellt att "följa Gud". Men att förrätta sakrament med fel beståndsdelar, det bryter mot kyrkolagen. Det kan vara lika kriminellt som att en tjänsteman utfärdar körkort till de som vill köra bil eller om en kirurg utför operationer efter att ha köpt sin legitimation på nätet. Faktiskt värre än så - ty här har vi att göra med obrutna traditioner och en jurisdiktion som överträffar vilka grundlagar som helst i legitimitet och hävd. Dessutom är det ju bedrägeri rent civilrättsligt - en kvinna kan aldrig presentera sig som katolsk präst, hon kan inte förrätta några sakrament utöver de som det allmänna prästadömet tillåter. Hon kan känna sig kallad av Gud - men uppträder hon som katolsk präst är det ett bedrägligt beteende.

Prästämbetet konstitueras av vissa villkor, där könstillhörigheten ingår, precis som i äktenskapet. Man döper i vatten, inget annat, konfirmerar med vigd olja, inget annat, och i eukaristin måste vin och bröd frambäras, inget annat. Till ett äktenskap krävs det en man och en kvinna, inget annat. Detta är vad skolastikerna kallade "materialis"; inget man ändrar på efter en tidsanpassad opinionspust.

Det är ett värre brott än om man förrättar dem utan biskopens eller påvens tillstånd. Då är de åtminstone giltiga. Ett sakrament med fel materia är lika ogiltigt som när en skådespelare läser mässan i en filminspelning; forma rätt, materia fel. (Dessutom saknas här även intentio - den äkta intentionen med akten.)

Det kan inte vara förenat med kollegialitet och god vilja om en biskop handlar så uppenbart mot både tradition och lag, att han själv avgör vad som skall ingå i ett sakrament. Om man nu har en annan tolkning av traditionen än alla generationer före oss, får man snällt vänta och se om den helige Ande bistår den tolkningen, så den blir upptagen i kyrkans depositum fidei, dess skatt av tro.

Pressen har som vanligt inte funnit några katoliker att yttra sig i frågan förutom stiftets pressekreterare Maria Hasselgren och Gert Gelotte, tongivande i den handfull provokatörer som kallar sig Katolsk Vision. Kanske det vore läge att någon kyrkorättsligt och dogmhistoriskt kunnig person kunde reda ut begreppen en smula? Säkert finns det också en hel del synpunkter på frågan om prästämbetet bland de andra hundrafemtiotusen katolikerna i landet, om frågan intresserar överhuvudtaget förstås.