Syndaren och lärjungen - vem är det?

Intervjun med påve Franciskus som utgavs idag kommer säkert analyseras in i minsta detalj. Vi kommer naturligtvis också att följa dessa kommentarer i olika media. Vi inleder med en liten intressant pastisch. Påven nämner i intervjun att han på sina sällsynta besök i Rom brukade besöka kyrkan San Luigi dei Francesi för att se målningen av Caravaggio som visar när Jesus utvalde Matteus till lärjunge.

 "Det där Jesu finger som pekar mot Matteus, det är mig det pekar på. Jag känner som han gör, Matteus. Det är Matteus gest som slår mig; han håller ihop sina penningar som för att säga; Nej, inte jag! Nej, dessa pengar är mina, se mig, en syndare som som Herren fäst sin blick på. Och det är vad jag sade när de frågade mig om jag skulle acceptera valet av mig till påve".
(Övers. red.)

Men i konsthistorien har det alltid varit den skäggige mannen som ansetts föreställa Matteus. Caravaggio har nämligen med honom i flera målningar, föreställande Matteus. Helt nyligen - i början av augusti -  uppstod dock en debatt i en italiensk TV-kanal, eftersom en ung konsthistoriker, Sara Magister, hävdade att det är den unge mannen som räknar pengarna som är Matteus och den äldre pekar på honom och inte på sig själv. Huruvida det är en slump att påven just i samma månad tar upp samma tolkning av detta konstverk vet vi inte. Men den vanligtvis lite kritiska krönikören Sandro Magister gladde det säkert att hans dotters tolkning också är påvens - och, frågar man barn så har de också i allmänhet samma uppfattning; Matteus är ynglingen, han vill inte låtsas om att han är utvald.

Nå  - vem är det som Jesus utvalt? Vad tror ni? Mästerverket av Caravaggio kan ses högupplöst i denna länk.

Sällström: Gasen var sarin - allt annat oklart

"Det är inte entydigt vem som kan stå bakom, vem som har tillgång till vapnen eller vem som har mest att vinna på att använda dem." 

Så säger professor Åke Sellström, FN-experten på kemiska stridsmedel, idag i en mycket fyllig intervju i DN. Han var på plats, han såg attacken från hotellfönstret och han och hans team genomförde en mängd provtagningar på överlevande och talade med många syrier på båda sidor i konflikten, direkt på platsen för gasattackerna . Ändå vet han inte ens något om den potentiella vapentillgången. Än mindre om antalet dödsoffer:

Siffrorna varierar mellan 400 döda till upp emot 1.500 döda och 400 kan säkert stämma men vi har inga bevis för hur många som egentligen dog.

Men statssekreteraren  Kerry hade ju bevis, och han visste vilka som var skyldiga och även antalet döda. Och utrikesministern Carl Bildt visste vilken sida som var skyldig redan timmar efter dådet. 

Men vi ser här hur svårt det är att veta något med säkerhet om vad som hänt egentligen. Åke Sellström är ett proffs, det märker man i denna intervju. Han åker nu tillbaka för att undersöka gasanfall utförda i augusti - som har anmälts av Assadregimen.  Utan att bli känslokall så håller han sig till det han vet. Spekulationerna får andra göra. Många gör det. Vi avstår. 

Hur president Assad ser på uppgörelsen med USA och kriget, se denna färska och högaktuella intervju på Fox News:

VIDEOS: Interview with Assad Part 1 | Part 2 | Part 3 | Part 4 | Part 5 | 'Special Report' panel reacts 

Den gåtfulla politiken

I ett inslag i P1 Morgon om det sk kyrkovalet intervjuas en representant för Sverigedemokraterna, Julia Kronlid, riksdagsledamot, och redaktör Helle Klein, präst i Svenska kyrkan. Kronlind betonar frågan om Svenska kyrkans identitet som kristen kyrka och kulturbärare. Hon vädjar till respekten för den demokratiska ordningen, detta då det framgår att SD-medlemmar skall utröstas medelst allianser. Helle Klein svarar

När man hör från Julia Kronlind att det är det kristna som ska bevaras så är det i en inskränkt mening till skillnad från Jesus som ville ha öppenheten mot andra så är det här en inskränkthet och det ser jag jätteallvarligt på.

Men uppenbarligen sträcker sig den öppenheten inte så långt som till att släppa in  Sverigedemokrater i kyrkofullmäktige. De klassas av Klein som "rasister och fascister".

Om man fördjupar sig lite i den terminologin så betyder ordet rasism att man delar in människor efter raser, och värderar vissa raser högre än andra. Om man angriper detta synsätt i termer av antirasism finns det en risk att man själv faller i samma grop, ty om man menar alla raser ha samma värde så har man därmed accepterat det sedan länge utrensade rasbegreppet som sådant. (Detta inträffade i själva lagstiftningen, som för bara några år sedan angav ras som en definition av folkgrupp. Mycket pinsamt, tills man upptäckte fadäsen.)

Med fascism menas en nationalistisk och synnerligen auktoritär politisk ideologi som man förknippar med diktatur och militärmakt.

Man måste nog utgå från att Helle Klein här blandar ihop rasism med främlingsfientlighet, alltså en kritisk inställning till invandringspolitiken som bygger på oron över att invandringen hotar vår nationella identitet. Frågan är om det är en medveten begreppslapsus.

Att SD har nationalistiska drag är inte svårt att se. Å andra sidan hittar vi dem även i många andra partier, inte minst Socialdemokraterna och Moderaterna och Folkpartiet, som alla framhåller den svenska modellen som överlägsen allt annat, och Sverige som toleransens och den rationella utvecklingens högborg på jorden. Svenskars insatser utomlands värderas ofta högre än andras, i kraft av den nationella tillhörigheten. Den för katolskt tänkande helt främmande främlingsfientliga inställningen, som ofta åläggs Sverigedemokraterna, finns också  tydligt uttalad hos de andra partierna, men då i en omedveten form av fientlighet gentemot "främmande" kulturers värderingar. De kan angripas och nonchaleras utan debatt. Vem minns inte våra parlamentarikers föraktfulla uttalanden om maltesen Tonio Borgs lämplighet som EU-kommissionär? Och igår ifrågasattes Elisabeth Svantesson för sin för "Sverige" främmande syn på aborter, när hon tillträdde - som arbetsmarknadsminister.

Dock fanns det inget i Julia Kronlinds framställning i detta inslag som röjde varken en nationalistisk, rasistisk eller fascistisk inställning, snarare vädjade hon ju till en demokratisk inställning.  Att vilja att det kristna skall bevaras i en kristen kyrka kan väl ändå knappast tyda på någon form av extremism. Det är mycket svårt - för att inte säga omöjligt - att  förstå citatet från Helle Klein ovan, i synnerhet med vetskapen om att det är en präst i Svenska kyrkan som uttalar detta. Om inte det kristna bevaras i en kristen kyrka - vad är den då? Att hon dessutom öppet intar en generell partipolitisk ställning är anmärkningsvärt - det skulle i vår kyrka omedelbart leda till reprimander.

Från katolsk synpunkt finns det problem i samtliga partiers program. Det är inte svårt hitta punkter och principer som strider mot vår kristna katolska tro. Men detta behöver inte hindra oss att rösta och det finns katoliker i samtliga partiers medlemsmatriklar.  Det handlar om att rösta på det parti man tror bäst kan verka för det allmännas väl, i värsta fall det som minst kan skada vår sak. Den bedömningen måste var och en göra själv, utan inblandning av prästerskapet.

Greider i elfenbenstornet

Det finns inte så många talradiokanaler i Sverige. I själva verket två bara. Men den ena, en privatkanal kallas Radio1, är någon sorts vulgärunderhållning för deltagarna själva, utan innehåll. I den statliga radion kan man ibland hitta kvalitet, inte minst de skickligt gjorda dokumentärerna som sänds i P3 - Verkligheten i P3. Så har vi förstås den folkkära institutionen P1, som alla svenskar kanske växt upp med. Här sänds på söndagsmorgnarna programmet Godmorgon Världen, som ska spegla veckans händelser. Det finns fasta inslag - och dessvärre innebär det också upprepade och ack så förutsägbara mönster. Man låter samma personer göra sina krönikor och analyser och man har till och med en tyckarpanel, där det återkommer samma röster igen och igen och igen.

En av dem tillhör Göran Greider, redaktör vid Dalademokraten. Av någon anledning tillåts han uttala sig om allt mellan himmel och jord, och han blir sällan korrigerad trots de mest hisnande gissningar han gör.

 Oraklet Greider

I det senaste i raden blev panelen tillfrågad om kyrkovalet räddar Svenska kyrkan från marginaliseringen i samhället. Då svarar Goran Greider  - Nej, och menar att Svenska kyrkan varit en

"plats för de tunga frågorna, jämställdhet, klimat, HBQT,

detta enbart tack vare inblandningen av politiker utifrån

"till skillnad från den katolska kyrkan som är helt avskuren från politiken och då blir den väldigt reaktionär".

Vi ska inte ge oss in i debatten om det svenska märkliga kyrkovalet, där 12% av medlemmarna röstar och rösterna ändå räknas. Men vi kan konstatera att Göran Greider borde reflektera lite över sina egna ord. Den katolska kyrkan är global, den har världens största och äldsta diplomatiska nätverk. Det finns ett oräkneligt antal organisationer som är engagerade i världsliga frågor, inte minst hjälporganisationer som alltid är först på plats, som Malteserhjälpen och Caritas. Och Justitia et Pax sysslar enbart med rättvise- och fredsfrågor. Till detta kommer ordnar som är extremt utåtriktade. Har inte Göran Greider hört talas om diskussionen om den amerikanska kvinnliga ordensledningens politiska engagemang? Dessutom framträder påven varje onsdag på Petersplatsen inför - och mitt ibland! -  fyrtiotusen åhörare  och kommenterar då ofta världshändelserna utifrån de exceptionella underrättelser han får. Från påvarnas penna kommer det hela tiden kommentarer och varningar, råd och vädjanden vända till världens folk och makthavare.

Så har det alltid varit. Missade Greider att det var katolska kyrkan som först varnade för den  nationalsocialistiska människosorteringen, i påve Pius XI:s rundskrivelse Mit Brennender Sorge som skrevs redan 1937 och spreds med flygblad över Tyskland? Under denna tid behandlade Greiders partikamrat Per Albin Hansson Hitler som en politisk broder - trots allt var det ju ett arbetareparti han ledde - och Tyskland var vår viktigaste handelspartner. Tyder det faktum att den lilla Vatikanstaten tog emot flera judiska flyktingar under kriget än USA och England tillsammans, på politisk isolering?

Har det gått Greider förbi helt att det är framförallt de katolska och ortodoxa kyrkorna som engagerat sig för Syrien, medan den Svenska kyrkan tigit som muren? Förra söndagen bad påven i fyra timmar på Petersplatsen tillsammans med hundratusen katoliker för freden i Syrien. Skulle det vara tänkbart att ärkebiskop Weijryd samlade ens hundra människor på Vaksala torg i Uppsala för en sådan sak?  Greider har också tydligen helt missat det Andra Vatikankonciliet, vars texter tar upp praktiskt tagit allt mellan himmel och jord. Det finns i stort ingenting som inte kyrkan uttalat sig om i vår moderna tid, från jordreformer i Sydamerika till människohandel och storbanker.

Att sedan Greider betraktar diskussioner om miljön, feminism och sexuella minoriteter,  som "tunga frågor", när vi står inför gungande samhällsfundament,  civilisationskonflikter och uppenbara risker för världskrig, ja det borde kanske också någon höja ett litet ögonbryn för.  Vem är det nu egentligen som isolerat sig i sitt torn?

Vilka formar vår bild av Egypten? Del 2

Radions P1: Lördagsprogrammet Konflikt sändes från Kairo. Utrikeskorrarna sammanfattade under en hel timme de senaste händelserna i Egypten. Man intervjuade folk på gatan och en människorättsaktivist.

Men man lyckades med bedriften att inte med ett enda ord nämna de massiva attackerna mot kristna kyrkor, skolor, institutioner och hem som utfördes under två dygn, i hela landet, direkt efter president Mursi tvingats avgå då han vägrade förhandla med någon part. Korrespondenterna behandlade endast ytligt händelserna och man var förvånad över det lugn som nu råder. Det antyddes att man nu är tillbaka på ruta ett, militären har makten och Mubarak är fri igen. Och ingen inföll då att Mubarak inte har någon som helst makt, han är en sjuk gammal man i husarrest. Inte heller nämndes en inte helt oväsentlig skillnad - nämligen att nyval ska hållas inom sex månader. Att rapporteringen i de utländska medierna varit missvisande antyddes endast mycket vagt.

Man missade ju helt också att på något sätt beröra varför Muslimska Brödraskapet dragit på sig ett sådant massivt missnöje i de breda folklagren. Folkrörelsen Tamarod framställdes som något suspekt.  Men ingen organisation i världen kan få ut 23 miljoner invånare på gator och torg och samla 20 miljoner namnunderskrifter, om det inte fanns ett verkligt missnöje.

Man blandade slarvigt ihop "armén" med "säkerhetsstyrkor" och "polis" - det påtagliga övervåldet, noga redovisat av "Human Rights Watch, stod inte armén för, utan den ökända och relativt självständiga kravallpolisen.

I programmet lät det också som om Egypten nu är en militärdiktatur. Men det finns ju en välmeriterad interimsregering bestående av 33 ministrar.bland andra Nabil Fahmy, före USA-ambassadören, Ahmed Galal, Världsbankens före ordförande, nobelpristagaren Mohamed ElBaradei och Ines Abdel Dayem, operachefen blir kulturminister. Hon sparkades av president Mursi som inte ville ha kvinnor i några ledande ställningar. I denna interrimsregering ingår tre kvinnor  och tre kristna. Och ett fd fotbollsproffs. Allt otänkbart under president Morsis ledning.

Den egyptiska människorättsaktivisten chefen för Human Rights Watch i Egypten, Heba Morayef, påpekade det komplexa i situationen och det faktum att det inte enbart var en reaktion mot "terrorister" som orsakade kuppen, utan att presidenten uppmuntrat till lynchningar av shiamuslimer, till inskränkt pressfrihet och religionsfrihet.

Och som sagt: nyval i januari. Borde kanske tillagts i programmet.

Vilka formar vår bild av Egypten?

Mellanöstern är en krutdurk - kanske mer idag än någonsin. Läget är extremt komplext, med fraktioner som strider mot varandra, och med avsikter som ofta har kommit bort i stridens hetta. Det verkar ibland som om konfrontationen själv är målet. Det är förståeligt att det blir svårt för oss som lever så långt från konflikterna att kunna bilda oss en uppfattning. Våra medier har inte så många korrespondenter., och de arbetar hårt med sina rapporter.

Ändå tycker man att gränsen mellan rapport och analyser och ställningstaganden suddas ut betänkligt. Under den sk arabiska våren var korrespondenterna stundtals så tagna av upplevelsen att stå på torgen med folket, att de tappade helt distansen till händelserna. När det Muslimska Brödraskapet kom till makten talades det om Egyptens första demokratiskt valda president, och man framställde den nya regimen som en modern muslimsk demokrati. Att det inkommit 260 000 protestbrev emot valprocessen fick man inhämta i andra medier.

Men vad som saknades helt i rapporterna var en beskrivning av vad  Brödraskapet står för, dess historia och grundläggande ideologi. I ett inslag som är typiskt i SVT: morgonnyheter, så intervjuas SVT:s egen korrespondent, Samir Abu Eid, han skiftar plötsligt roll från rapportör till analytiker. Men inte ens då lyckas man komma in en enda gång på den helt avgörande frågan: Vilken politik har Brödraskapet? Vad vill de? Vilket stöd har de? I programmet sägs å ena sidan miljontals, å andra några tiotusen. Det sägs att det är Brödraskapet mot resten, att Egypten är tudelat. Frilansjournalisten Erik O. Tortsensson skriver på SVT:s debattsida direkt efter Mursis tillträde att egyptierna nu kunde

tillåta sig att dra en liten suck av lättnad. Märkta av den kraft med vilken protesterna på Tahrir-torget gjorde slut på Mubaraks oinskränkta välde kommer framtida ledare att gå mer försiktigt till väga och vara mer uppmärksamma på folkets politiska sympatier. 

Men Mursi började med att utse nya guvernörer från de egna leden och snickrade sedan ihop en konstitution som inte många ens begrep, men innebar sjumilasteg mot sharia. De kristna som skulle vara med i utformningen fann att de inte respekterades på en enda punkt.  Missnöjet med hur Mursi förhöll sig likgiltig till den ekonomiska krisen, medan han prioriterade Brödraskapets medlemmar och politik, och fördelade utländska biståndsmedel mellan dem,  blev till till slut så stort, att folket krävde hans avgång. Fyra ministrar avgick och regeringen kollapsade. Utanför demonstrerade tre miljoner egyptier. Inte en affär plundrades, inte en ruta krossades ens. Men Morsi sade bara: "Jag eller kaos." Och hans anhängare lovade bränna ner Egypten om han skulle röras.

När 16 poliser sköts till döds av krypskyttar från Mursianhängarna så svarade polisen med kraftigt våld. Det faktum att 60 poliser dödades visar att det fanns gott om vapen bland demonstranterna. Hur många av Mursianhängarna som sköts är oklart. Talet 300 gäller hela Egypten under dessa dagar.

Bilden från bahari.blog.se

Sammanfattningsvis är det alltså en komplex situation. Att i det läget låta journalister och frilansskribenter sköta analyserna är våghalsigt. Till detta krävs åtskilliga historiska studier och även att man förstår den religiösa verkligheten i dessa länder. Men även rapporteringen kunde vara mindre selektiv. Det väljs bland demonstrationerna, vilka som ska rapporteras med eufori och vilka som ska förtigas. (Om den landsomfattande och ojämförliga kyrkbränningen - 100 kyrkor på två dagar - som utfördes av Morsis anhängare, rapporterades knappast ens). Man får en starkt förenklad bild.

Att vår utrikesminister kanske har de mest kategoriska uttalandena av alla -  och de kommer väldigt snabbt - är inget som lugnar. Visst - militärt övertagande kan inte accepteras i vårt samhällsskick. Vi kan avsätta en regering genom att våra folkvalda förklarar misstroende i riksdagen. Men i Egypten, hade i praktiken regeringen kollapsat av inre splittringar och ett kompakt misstroende bland en luttrad befolkning. Inte heller i Sverige hade nog någon regering kunnat sitta kvar, om tre miljoner stått utanför och protesterat. Och hur många statsledningar som Sverige erkänner har egentligen tillkommit på demokratisk väg?

Höjdhoppare på lågnivå

Alla sportintresserade kan idag via sportredaktionerna ta del av något som inte har det minsta med sport att göra. Två höjdhoppsstjärnor har gjort små uttalanden gentemot Ryssland utifrån en sorts vanföreställning att man i detta land lagstiftat emot kärlek mellan människor av samma kön. Kärlek alltså! Känslor, åtaganden, löften!

I själva verket handlar det om en lag mot manipulering av minderårigas sexualitet. Denna åtskillnad är tydligen väldigt svår att göra - men desto viktigare i dessa sammanhang. Det känns som om våra hökdshoppstjärnor inte ens förstått vad det hela handlar om, detta trots att den ena. Kajsa Bergqvist, lever med en annan kvinna. Hon om någon borde väl vara påläst i frågan. Kanske de bara utnyttjas dock i en offentlighetens till synes självklara ställningstagande, där åsikter väger mera än fakta och logik.

Vad skulle du göra om din minderårige son eller dotter kom hem och berättade att någon kommit fram och berättat detaljer om hur man umgås sexuellt med en av samma kön och delat ut explicit bildmaterial och dessutom berättat var man kan träffa homosexuella? Rycka på axlarna och vara glad att barnet blev informerat? Eller gå till  polisen?

Det är detta som lagen i Ryssland förbjuder. I Sverige kunde den personen vara ditt barns lärare, och du har inte rätt att ens ta barnet ut ur undervisningen.

Vi håller med den ryska höjdhopperskan, den karismatiska världsmästarinnan Jelena Isinbajeva.  Hon säger:

– Vi är ryssar, kanske är vi annorlunda än folk från andra länder, men vi har våra lagar som alla måste respektera. När vi kommer till ett annat land försöker vi följa deras regler. Vi försöker inte sätta våra regler över deras.

Hon har reagerat emot den svenska, fullständigt okänsliga kulturimperialismen. Synd att inte flera gör det i vårt eget land, inte minst sportreaktionen på Sveriges Radio och kvällspressen, som tror att ryskans uttalande är skandalöst och ett tecken på skrämmande otidsenlighet. I själva verket borde väl alla sträva efter att skydda sina barn  från sexuell påverkan utifrån, och alla borde väl kunna skilja kärlek från sexuella prioriteringar. Existerar inte längre vänskapens kärlek?  Skolorna och RFSU verkar ha en hel del att jobba med framöver. För att inte tala om våra politiker. (Måste vi tillägga att mobbning och misshandel av homosexuella skall behandlas som de brott de är -  vilka detta än drabbas av?)  De som har synpunkter på Rysslands lag emot (homo)sexuell propaganda riktad mot minderåriga borde dessutom studera FN.s barnkonvention, särskilt då punkterna 3 och 5.

Jelena Isinbajeva gjorde ett tydligt och modigt uttalande.Vem skulle våga något liknande för att försvara våra egna lagar, om de skulle angripas av idrottsmän från andra länder? Men - risken är mycket liten att detta händer.