Om Aftonbladet och den "katolska infiltrationen" i Surahammar

På tal om sekter så har Aftonbladet blivit tipsade om att Opus Dei, en personalprelatur inom katolska kyrkan, köpt Surahammars bruksherrgård. Aftonbladet avslöjar att "här startar sekten skola". Att det rapporterats om detta fastighetsförvärv redan den 10 december i lokaltidningen VLT tycks inte bekymra Aftonbladet, inte heller att det av den sakliga notisen där framgår att herrgården blir en kursgård för vuxna och ingen flickskola. Från invigningen rapporterades också i lokaltidningen.

Men Aftonbladets artikel, av läsarna snabbt klassad som bottenrekord, följs obekymrat upp av två till, där man får veta att Opus Deis stiftelser äger flera fastigheter, ve och fasa. Och de "lägger miljoner på fastighetsaffärer". Jo - det behövs ju miljoner idag för att köpa minsta lägenhet. I faktarutan utmålas de mest fasansfulla ideal:

Dess medlemmar förpliktar sig att söka personlig kristen fulländning samt att sträva efter att införa de kristna idealen i yrkeslivet. De kämpar även aktivt mot kvinnans frigörelse, abort och homosexuellas rätt.

Dessutom att

Prästerna är enbart män.

Man kan här inte undgå att fascineras över journalister och redaktörer inte hittat det fantastiska redskap som heter Internet. På några sekunder kunde man då låtit bilda sig lite om katolska kyrkans ideal. Jo - katoliker strävar alla att leva efter kristna ideal, vi kämpar aktivt mot abort (vem borde inte göra det?). När det gäller homosexuellas rättigheter så lär vår kyrka att de har exakt samma rättigheter som alla andra och de begränsas av exakt samma Guds bud som gäller oss alla. Och sist men inte minst är det ju nästan komiskt när man menar att denna katolska organisation aktivt skulle begränsa kvinnors frigörelse, när det i varje artikel framträder bara kvinnor som talesmän för stiftelsen, unga yrkeskvinnor som knappast verkar försagda och radiostyrda.

Och javisst - hos Opus Dei är alla präster män - såsom i hela katolska kyrkan och alla andra apostoliska kyrkor över hela världen.

Precis som många andra katolska organisationer - inte minst ordnarna - utgör Opus Dei ett slags andlig bensinstation för de troende lekmännen. Det finns olika spiritualiteter och tyngdpunkter som tilltalar lite olika karaktärer. Vare sig det handlar om reträtter eller kurser så är det en rikedom att vara tacksam för att initiativ finns som erbjuder något annat än vad våra statliga och kommunala inrättningar vare sig vill eller kan åstadkomma. Vi har ju också de 179 folkhögskolorna som ägs av idéburna organisationer och stiftelser, däribland Pingstkyrkan, IOGT-NTO, Arbetarrörelsen, LO och Vänsterpartiet. Vad som gör att Aftonbladet finner det så sensationellt att en stiftelse med katolska ideal driver kursgård, det skulle vi gärna vilja veta - "fel" idéer kanske?

Sekten Svenska kyrkan

Nu har det hänt. Svenska kyrkan har vigt två män enligt ett nytt vigningsritual, efter stora problem att hitta texter som inte nämner man och kvinna i sammanhanget. Därmed har man manifesterat sitt utanförskap gentemot alla de apostoliska kyrkorna och de flesta evangeliska samfunden som utgör världens kristna, inklusive de andra nordiska kyrkorna, som man i Borgåöverenskommelsen lovat samråda med inför viktiga beslut.

Vi förmenar inte några personer att leva tillsammans och lova varandra kärlek i nöd och lust – det är upp till var och en. Men att en kyrka som menar sig stå i kontinuitet med den katolska kyrka som kristnade vårt land nu ignorerar äktenskapets själva naturrättsliga konstitution, det kan bara ses som en total blindhet för grundvalarna varpå kyrkan bygger sin tro. Styrda av ett politiskt beslut har de ledande i Svenska kyrkan valt att tillmötesgå en grupp som tycks handla om några tiotal par om året, och låtit denna generositet få omkullkasta en tvåtusenårig tradition med solklart bibliskt stöd.

För något år sedan skrev vi i en ledare med titeln Sekten Sverige att vårt land uppvisar sektegenskaperna aggression, aversion, alienation, absolut sanning i sin syn på äktenskap, familj och religion. Nu när det är så populärt att sektstämpla, så kanske det är dags att sektstämpla den Svenska kyrkan också. Och som med alla sekter så är det de medlemmarna som får lida mest när man seglar iväg bortom sans och förnuft – de döpta medlemmar som hör till kyrkan för att de tror den är en sammanhållande kraft i samhället, byggd på den sanning Gud har uppenbarat för oss genom Skriften.

Äktenskapet är nu således omdefinierat, och det finns röster för att ändra dopet, så det lättare kan accepteras av även icke-troende. Grundprincipen tycks vara att kyrkan skall vara ett tecken som till varje pris inte får väcka konflikter eller strid - utom med de troende kristna i den egna och i andra kyrkor.

Kroppens gärningar - och andens

Den "nyhet" som katobs.se rapporterade om redan den 22 november har nått Dagen och Aftonbladet, nämligen att Johannes Paulus II utövade kroppslig självtukt. Notisen har väckt hånfulla kommentarer som går ut på att detta skulle vara något onaturligt och perverst, som visar på den katolska kyrkans underligheter i största allmänhet.

Men kroppslig späkning är inget konstigt i kristen tradition, den har bedrivits alltsedan apostlarna, i öst och i väst. Paulus själv säger ju:

Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. (Rom. 8:13).

Det är omvittnat om många av kyrkans heliga att de på detta sätt höll sig vakna andligt. Heliga Birgitta brukade redan som barn hälla stearin på sina armar och hon sov alltid på hårt underlag, ja, hon dog ju på en bordsskiva. Hon var knappast sexuellt störd, hon födde fem barn och älskade sin make. Många ordnar har botövningar i form av enkla matvanor, hos kartusianerna offrar man också nattsömnen för att det ska finnas de som ber när vi andra sover.

Om man nu skulle tro att detta är något som hör medeltiden till, så kan tilläggas att även påven Paulus VI bar en gördel av tagel, och det finns flera moderna lekamannarörelser där det också på det personliga planet ingår att tillföra ett memento genom känselsinnena. För oss alla kristna gäller att göra små uppoffringar gentemot bekvämlighet och kroppslig lättja i vardagen - det handlar knappast om samma sak som omvänt frosseri, som sades i ett TV-program om dödssynderna nyligen, utan att man håller sig mentalt alert och vaken. Livet är alltför värdefullt för att ätas, drickas och sovas bort.

Att den moderna världen blir så förfärad av detta kan man häpna över. Ty samtidigt kan människor ägna timmar i veckan att plåga sin kropp i maskiner värdiga en medeltida tortyrkammare, kallade gym, och dessutom betala för det. Dagligen ser man svårt plågade människor på vägar och i skidspår, man avverkar många mil i veckan i något sorts försök att uppleva sin fysik och/eller förlänga livet. Ingen undrar över det mentala tillståndet hos dessa eller de elitidrottsmän som sliter ut sin kropp i förtid, och detta inte för Gud, utan för den världsliga ärans skull.

Den sunda läran

En polischef misstänks för våldtäkt, en dagisanställd för pedofili, scoutledare och mellanstadielärare för våldtäkter...

De många fallen av övergrepp mot barn och tonåringar som begåtts av katolska präster har omedelbart lett till hätska angrepp mot kyrkan som institution. Utifrån har man menat att det visar på kyrkans dubbelmoral, inifrån har man krävt att celibatet skall upphävas. Men konstigt nog tycks fenomenet finnas även i kyrkor utan celibatkrav, bland gifta och sammanboende, rika och fattiga, lärare, scoutledare och poliser...

Det är mycket sällsynt att talet om "systemfel" kommer upp om någon annan organisation än katolska kyrkan. När någon skandal uppdagas där så leder man den raskt till Roms loggior, och det brukar vara påven som får ta de värsta hatvågorna. Men även katoliker i allmänhet. (Man berättade redaktionen att en präst hört på en flygplats kommentarer att "där går en sån där pedofil"! Jo, han bar prästkragen.) I fallet med polischefen, dagismannen och scoutledaren har vi inte hört någon hänvisning till högsta ledningen. Och ändå - de är säkert inte de enda inom sina yrkeskårer. Ett inte ringa antal poliser finns i brottsregistret, dömda för kvinnomisshandel mm.

Det är människor det handlar om. Och inre kontroll - inte yttre. Ingen kan hindra någon att begå dessa handlingar genom bättre ledningssystem och strukturer. Endast genom en "sund undervisning" (Tit 2:6) kan samvetena upplysas. Frågan är om hem och skola förmår ge denna undervisning utan andra ledtrådar än att man ska söka sin egen tillfredsställelse i det korta jordelivet. Och naturligtvis - samma sak gäller de katolska skolorna och prästseminarierna.

Allt vad I viljen...

På SvD riktar ett antal riksdagsmän och politiska ungdomsledare den 26 januari en appell för att bistånd skall kopplas till politiska villkor.

Sverige måste kräva att den diskriminerande förordning som gör det möjligt att neka gravida elever skolgång måste avskaffas

skriver man och avser då biståndet till Tanzania. Artikeln har ett upprört tonläge, och framförallt är det då landets abortförbud som upprör:

Vi har talat med läkare som tvingats vägra gravida flickor, som utsatts för övergrepp, abort eftersom ingreppet är förbjudet.

Politikerna menar att för att Sverige ska bistå landet måste tre krav uppfyllas:

• Tanzania måste tillåta gravida elever att gå i skolan.
• Tanzania bör erbjuda gravida skolelever säkra abortmetoder.
• Tanzania bör införa sexualkunskap i skolundervisningen.

Att använda bistånd som politisk påtryckning är inget nytt. SIDA har inga som helst problem med detta. På deras hemsida återges regeringens målsättning:

Demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat samt jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen. Det är de områden Sverige prioriterar inom biståndet.

Här handlar det alltså inte om att ge hungrande mat, törstande vatten, hemlösa ett hem och sjuka vård. Målen är istället utpräglat politiska, och naturligtvis är det den svenska modellen som ska pressas in. År 2007 reducerade regeringen biståndsmottagande länder från 125 till 33 stycken. Många ströks alltså, däribland Nicaragua, Venezuela, Haiti, Filippinerna, Vietnam. Istället satsar man på Bangladesh, Kambodja, Bolivia, Kenya. Vad som kännetecknar dessa länder är knappast större nöd än de som ströks på listan. Men svaga regeringar där man kan göra lite vad man vill i landet. Mycket riktigt finns det SIDA-stödda abortkliniker både i Bangladesh och Kenya, trots att detta är i lag förbjudet.

I en svarsartikel erkänner SIDA-chefen öppet att man under 1990-talet försökt "köpa" politiska förändringar, men att detta inte är effektivt. Bättre då att arbeta

aktivt med dialoger på regerings- och ministernivå som med att stödja de modiga aktörer och progressiva krafter

Ser man på biståndpengarnas fördelning år 2008 finns det en hel del att kanske förvånas över: Filippinerna (90 miljoner invånare) 41 mkr, Haiti (9 miljoner invånare) 60 mkr, Mexico 82 tkr (!), Kuba 5 mkr, Tanzania 820 mkr, Rwanda 94 mkr, Ockuperade Palestinaområden (3,6 miljoner invånare), 471 mkr... Bosnien får 10 ggr mer än Kroatien. Och Palestina får lika mycket som hela Latinamerika totalt!

Här handlar det alltså om politik och export av den svenska modellen, om än det går emot mottagarländernas kultur, religion och till och med lagstiftning. Vart tog den kristna barmhärtighetstanken vägen? Hur skulle vi själva tycka om vi blev behandlade på samma sätt? Om handelsavtal skulle förenas med krav på förändrad familjepolitik till exempel?

Humanism eller existentiell ångest?

Ett förslag om så kallad palliativ sedering finns från Läkaresällskapets etikdelegation, meddelar Svenska Dagbladet. Förslaget innebär att man på eget initiativ kan få bli nedsövd i livets slutskede istället för att vara vaken med smärtor och ångest.

Förslaget har fått stöd från Göran Hägglund. En spontan reaktion från redaktionen är att förslaget andas dödsskräck. Är det något man inte vill ta ifrån en människa så är det väl just att uppleva denna stund - som kan vara så omgärdad av storhet och andakt.

Men om då en människa inte själv vill vara med? Om man bara vill få sova? Frågan har inget enkelt svar. Men ur kristen synpunkt vill man ju helst låta Vår Herre bestämma när den stunden skall komma. Dessutom - utgör detta inte en förrädisk glidning mot eutanasihållet? Sjukvården har redan "dödshjälp" för ofödda vars hela organism bara vill en enda sak: Livet. Är det kanske bara en tidsfråga innan man också erbjuder den tjänsten åt gamla och sjuka - eller bara livströtta?

En redaktionen närstående bad bestämt att få upphöra med morfinbehandlingen när slutet närmade sig. Beskedet till sjukvårdspersonalen: - Jag vill inte missa något!

Att vara kristen är att vara extremist

I tvenne artiklar i tidningen Dagen diskuteras "Katolska kyrkans många ansikten". Artikelförfattaren hänvisar till rapporter i media om en maktkamp mellan liberala och konservativa krafter. I artikeln sägs att

Benedikt XVI beskrivs ofta som en konservativ påve med hänvisning till sitt motstånd mot aborter och preventivmedel.

Men samtidigt att han

på ett närmast vänsterorienterat sätt, propagerar för ekonomisk solidaritet, mot konsumism och kortsiktiga vinstintressen

Ytterligheter alltså. Så lanseras en mittfåra av katoliker som gör lite som de vill, men utan att vilja ändra på kyrkan för dess skull. Mainstreamkatolikerna som "tiger still och gör så gott de kan". Denna hållning framstår i artikeln nästan som ett sorts ideal. De två källor som anges i artikeln, Maria Hasselgren och Per Beskow, tycks mena att aktiva katoliker som hörs och syns är "extremer" som inte betyder något alls för kyrkan.

För det första måste man invända mot att det är påven som utformar kyrkans lära ifråga om preventivmedel och abort. Ingen påve kan ändra kyrkans syn på människans uppdrag i skapelsen, den är en del av Uppenbarelsen. Angående det framlagda mittfåra-idealet undrar man om det verkligen kan vara något att eftersträva, när det ju är just den ljumma inställningen - både hos präster och lekmän - som gör att kyrkan tappar kontakten med sina troende i häpnadsväckande fart.

Alla våra förebilder - de heliga - är i ett eller annat avseende extremister; de är personer som hängivet strävat efter helighet. Många mycket uttrycksfullt, de flesta helt i det fördolda. I det avseendet finns det ingen "mittfåra" i den kristna tron, att den alltid innebär en djupt personlig passion för den uppenbarade sanningen, som inte låter sig styras av media, av trender, tidsanda eller kyrkopolitisk korrekthet. Man blir inte heligare genom att tillhöra rätt läger i ett spel, och inte heller genom att samla på medaljer och meriter. Allt avgörs i den dagliga omvändelsen och sist men inte minst - i dödsstunden.

I den andra artikeln säger Hedvig Larsson att

Förändringen kanske måste komma också från personen själv

Det var det klokaste i båda dessa artiklar.