Allt vad I viljen...

På SvD riktar ett antal riksdagsmän och politiska ungdomsledare den 26 januari en appell för att bistånd skall kopplas till politiska villkor.

Sverige måste kräva att den diskriminerande förordning som gör det möjligt att neka gravida elever skolgång måste avskaffas

skriver man och avser då biståndet till Tanzania. Artikeln har ett upprört tonläge, och framförallt är det då landets abortförbud som upprör:

Vi har talat med läkare som tvingats vägra gravida flickor, som utsatts för övergrepp, abort eftersom ingreppet är förbjudet.

Politikerna menar att för att Sverige ska bistå landet måste tre krav uppfyllas:

• Tanzania måste tillåta gravida elever att gå i skolan.
• Tanzania bör erbjuda gravida skolelever säkra abortmetoder.
• Tanzania bör införa sexualkunskap i skolundervisningen.

Att använda bistånd som politisk påtryckning är inget nytt. SIDA har inga som helst problem med detta. På deras hemsida återges regeringens målsättning:

Demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat samt jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen. Det är de områden Sverige prioriterar inom biståndet.

Här handlar det alltså inte om att ge hungrande mat, törstande vatten, hemlösa ett hem och sjuka vård. Målen är istället utpräglat politiska, och naturligtvis är det den svenska modellen som ska pressas in. År 2007 reducerade regeringen biståndsmottagande länder från 125 till 33 stycken. Många ströks alltså, däribland Nicaragua, Venezuela, Haiti, Filippinerna, Vietnam. Istället satsar man på Bangladesh, Kambodja, Bolivia, Kenya. Vad som kännetecknar dessa länder är knappast större nöd än de som ströks på listan. Men svaga regeringar där man kan göra lite vad man vill i landet. Mycket riktigt finns det SIDA-stödda abortkliniker både i Bangladesh och Kenya, trots att detta är i lag förbjudet.

I en svarsartikel erkänner SIDA-chefen öppet att man under 1990-talet försökt "köpa" politiska förändringar, men att detta inte är effektivt. Bättre då att arbeta

aktivt med dialoger på regerings- och ministernivå som med att stödja de modiga aktörer och progressiva krafter

Ser man på biståndpengarnas fördelning år 2008 finns det en hel del att kanske förvånas över: Filippinerna (90 miljoner invånare) 41 mkr, Haiti (9 miljoner invånare) 60 mkr, Mexico 82 tkr (!), Kuba 5 mkr, Tanzania 820 mkr, Rwanda 94 mkr, Ockuperade Palestinaområden (3,6 miljoner invånare), 471 mkr... Bosnien får 10 ggr mer än Kroatien. Och Palestina får lika mycket som hela Latinamerika totalt!

Här handlar det alltså om politik och export av den svenska modellen, om än det går emot mottagarländernas kultur, religion och till och med lagstiftning. Vart tog den kristna barmhärtighetstanken vägen? Hur skulle vi själva tycka om vi blev behandlade på samma sätt? Om handelsavtal skulle förenas med krav på förändrad familjepolitik till exempel?