I dagarna skrev presidenten i Filippinerna, Benigno Aquíno III, "Noynoy" eller bara "Noy" (här älskar man smeknamn), under den lag som varit det hetaste debattämnet under hela år 2012, som går under namnet "RH-bill". Lagen skall garantera tillgång till preventivmedel, undervisning om preventivmedel i skolorna och på hälsoklinikerna. För en skandinav kanske detta låter som något högst okontroversiellt. Har då inte filippinerna haft tillgång till preventivmedel? Jo, de finns och det annonseras till och med om dem på jätteaffischer. Så - varför då lagen?
Det är just detta som opinionen har undrat över. Främst de katolska aktionsgrupperna och biskoparna har livligt motsatt sig lagen. Man menar att den i själva verket inte handlar om preventivmedel enbart, utan också om en strävan från framförallt de ekonomiskt och socialt privilegierade kretsarna att omvandla Filippinerna till ett modernt västerländskt samhälle. En skribent formulerade det till och med så: "Nu går också vi in den moderna världen." Man vill helt enkelt få ner födelsetalen, man vill öppna för inte bara en flitigare användning av preventivmetoder, utan också allt som ingår i begreppet reproduktiv hälsa: Att sexuallivet inte behöver begränsas till äktenskapet, att kvinnan ska äga sin kropp, det vill säga kunna ha ett "hälsosamt sexliv" som inte resulterar i graviditeter, och om de ändå inträffar, kunna få "säkra aborter". Detta sägs inte uttryckligen. Men det finns självklart där. Ett paradigmskifte; en tröskel ska passeras så att det som tidigare var otänkbart ska bli accepterat och sanktionerat av det offentliga. En oskuld skall berövas detta folk, som högre än allt annat värdesätter människan själv, behoven utöver de basala får ofta stå i bakgrunden. Man är hellre en stor familj, även om det betyder större uppoffringar.
Kyrkan har verkligen försökt hindra att man anträder detta sluttande plan, som vi ju vet leder till abortkultur och alienering från familjens självklara roll, det som i Humanae vitae kallas "munus", uppdrag. Det finns i botten en önskan att samhället ska stödja individens kortsiktiga lyckoideal istället för att som kyrkan se till det allmännas långsiktiga väl och de värden som kan leda till en transcendent måluppfyllelse.
Denna nation är mycket ungdomlig. I städerna ser man unga människor överallt, konsumtionssamhället vänder sig till dem och samtidigt som de utgör en investering så fruktar man att barnkullarna också skall fixera landet i fattigdomsligan och hindra det från att komma ikapp de andra asiatiska tigerekonomierna. Ty just nu talas det mest om ekonomi i de ledande skikten. Peson har ökat i värde och det satsas enormt på megaprojekt som alla tycks handla om samma sak: Att några som har det bra ska få det ännu bättre. Sålunda bygger man jättehotell, flygplatser och affärscentra, medan vårdinrättningar, närmiljö och socialförsäkringar har brister som förundrar i ett land så fyllt av kapacitet och mänskliga resurser.
Men kyrkan har som sagt verkligen försökt att komma ut med sitt budskap, på ett sätt som väcker frågor om engagemanget i vår del av världen, det kristna Europa: Har vi givit upp kampen? Varför är det så tyst från våra biskopar och från lekmannagrupperna om dessa frågor, vi som har "facit" på ett annat sätt än i detta land, som ännu faktiskt kan skatta sig lyckligt av en positiv katolicism på det folkliga planet?
0 comments:
Post a Comment