Bilden som våra public-serviceorgan förmedlar av katolska kyrkan är entydigt negativ. Igår fanns ett inslag i Aktuellt om flickskolor i Spanien, som ofta hämtar andlig inspiration från helige José-Maria Escrivá de Balaguer och prelaturen Opus Dei. Under Francotiden dominerades de icke-statliga skolorna av jesuitorden där lärarna var präster. Med Opus Dei kom modernare idéer in. God utbildning för alla var en hjärtefråga för msgr Escrivá. Han lät grunda skolor över hela Spanien och andra länder, även ett universitet i Pamplona, där det utnämndes kvinnliga akademiker och professorer i en tid, när detta knappt förekom i Spanien. Inslaget i Aktuellt tog upp motståndet mot att ge statsbidrag till könssegregerade skolor, detta på grund av den diskriminering detta skulle representera. Men elever och rektor var övertygade om att för flickornas del innebar det studiero och att de kunde växa i självförtroende enligt sin egen takt. I själva verket handlar motståndet mot flickskolorna om politik och ideologi, pedagogiken är inte inblandad alls.
Aktuelltredaktionen hade inkallat en expert, Thomas Gustafsson, som menade att dessa skolor var kvarlevor från tiden när kyrkan och Franco hade en pakt, och Opus Dei beskrevs som en "djupt konservativ" rörelse som tillhör kyrkan. Enligt Gustafsson hade man till och med hotat parlamentariker med skärselden om de införde oönskade reformer - den prövning vi alla alltså ska genomgå enligt vår tro.
Nå - sanningen är alltså annorlunda. "Problemet" med flick- och pojkskolorna är att de uppvisar påfallande goda studieresultat, och man fruktar därför att de statliga skolorna ska framstå i sin rätta dager. Vi hade samma fenomen i vårt land, när Socialdemokraterna i Stockholm ville förbjuda Adolf Fredriks musikskola, för att den "berövar" andra skolor på begåvningar.
Kyrkan målades här alltså upp som ett mörkt moln bakom de framgångsrika skolorna. I TV-programmet Korrespondenterna blev det ännu värre. Här presenterades i tre inslag hur människor använder Gud som skäl för att förtrycka och mörda. Det första inslaget tog upp Vatikanens ingripande mot den kvinnliga ordensledarorganisationen LCWR, som vi tidigare beskrivit. Det var ett program i förfasa-sig-genren. Men inslaget bekräftade med stor tydlighet att dessa systrar lever med en rad föreställningar, som inte kan förenas med katolsk tro. De må vara hjälpsamma och snälla och självuppoffrande, men flera rena missförstånd räknades upp - som att kyrkan förbjuder kärlek mellan människor, att kvinnan äger makt över sitt barns liv, att kyrkan inte äger rätten yttra sig vad hennes tjänare får uttala och tro, att människor av samma kön borde kunna ingå äktenskap, med mera. Vidare sades i programmet att påven fördömt alla nunnor i USA, att ingripandet kom som en total överraskning, att felet är att kyrkan styrs av män, att den på något sätt vill dessa systrar illa. Och ingen vill längre bli nunna. Allt detta är helt missvisande och saknar faktagrund.
Man borde besökt någon av de kommuniteter som utgör 20% av systrarna, vilka inte är dissidenter, och man skulle få en helt annan bild av "nunnorna" i USA. Programmet Människor och Tro i P1 lyckas heller aldrig hitta andra katoliker, än samma missnöjda röster i varje inslag. Det tycks bara finnas en inställning till "Vatikanen", en enda vinkling - och den är att det är en samling onda, inskränkta män som sitter instängda i Rom och utövar makt enligt medeltida mönster.
Kanske en uppdatering vore på sin plats, om de nya generationerna som älskar sin tro och sin kyrka, som inser att den är ett mysterium, och att Kristi delegering till Petrus och apostlarna inte var symbolisk. När får vi någonsin höra talas om dem i våra media?
0 comments:
Post a Comment