Existens på ytan

Sveriges TV har ett religionsprogram, Existens, som med rörlig handkamera och urbana miljöer skall locka ungdomliga tittare. Veckans program ställde frågan hur det är möjligt att katolska kyrkan kan få nya anhängare, trots dess otidsenliga budskap. Det blev ett skummande på ytan, som bara bröts av konvertiten Thomas Idergard, vars hänvisning till kunskap och sanning och längtan att bli en "lite bättre människa", var betydligt mera övertygande än de varningens och fördömandenas ord som inhämtades från ett par tongivande kritiker till kyrkan. Annika Borg, konsult, kunde inte förstå hur man försvarar en kyrka som utgör "ett hinder för kvinnors reproduktiva hälsa" och vars principer kostar liv. Och "avhopparen", den öppenhjärtiga Ia Modin, ansåg att det självständiga tänkandet och självkänslan minskar ju djupare man sänker sig i den katolska teologin. Kvar finns till slut bara en känsla av skam och skuld.

Här var det alltså personliga uttryck som fick göra sig gällande. Det är alltid intressant att höra olika synsätt och se personer förklara dem. Var och en kan jämföra med sin egen uppfattning och ta ställning själv.

Värre var att producenterna inte brytt sig om att kontrollera fakta. I dokumentärliknande inslag förkunnades flera gånger att kyrkan uteslutit ("bannlyst") en nioårig flicka för att hon genomgått abort efter en våldtäkt. Detta tragiska fall har vi rapporterat om i flera artiklar. Det är aldrig lätt att veta vad som hänt i enskilda fall. Men här lyckades man få det till att något hänt som är fullständigt omöjligt; att ett minderårigt barn, som kanske inte ens gjort sin första kommunion, utesluts ur kyrkan.

Vidare menade man att påven kan göra en dogm av en idé närhelst det passar honom, och allt han säger måste följas, ty han är ofelbar. Även detta är naturligtvis en omöjlighet. Påven är främst en tjänare, han kan bara bekräfta det som redan är uppenbarat i Skrift och Tradition. Allt annat kan ifrågasättas och diskuteras och vara utsatt för förändring.

Båda dessa uppgifter kan kontrolleras lätt. Man hade bara behövt fråga en präst, eller läst katekesen, som finns på svenska på nätet. Eller låtit någon kunnig katolik faktagranska hela programmet innan sändning. Istället låter man obekymrat fördomarna förstärkas.

I slutet av programmet svarade biskop Anders Arborelius på påståendet att kyrkan står för död och inte liv. På sitt stillsamma sätt påpekade han att kyrkan aldrig kan ställa sig bakom att ett liv underlättas genom att ett annat utsläcks och att det faktum att en tredjedel av alla barn inte får födas i Sverige knappast kan sägas vara tecken på en framgångsrik sekulär livets kultur.