"Vill en inte göra detta, vill en särskilt godta och lagreglera den professionella boxningen, bör en åtminstone se till så att allmänheten, som inte alls vill befatta sig med verksamheten, hålls ekonomiskt skadefri."
Artikeln väckte omedelbart reaktioner, framförallt från boxningskonstens vänner. Paolo Roberto, känd katolik, hade en minst sagt het ordväxling med Torbjörn Tännsjö i radions P1, som gick ut på att i sådana fall borde alla idrottsutövare och äventyrare stå för kostnaderna, då ju skaderisken finns i större utsräckning i andra idrotter och ett fysiskt aktivt liv. Men det som retade honom mest var när Torbjörn Tännsjö menade att boxningen som aktivitet i sig är omoralisk, då den utgör en dålig förebild för människor från "arbetarklassen". Enligt Paolo Roberto så har boxningen räddat inte bara hans liv, utan också många andra i och med att de lärt sig en disciplin och fått ordning på sin aggressioner. En annan boxningsledare menade att man lär sig inte att skada sin motståndare utan att försvara sig och att vinna.
Vi ska inte här på in på boxningskonstens överkurs. Och vi ska heller inte sjunga boxningens varken väl eller ve. Vi kan dock först och främst konstatera att filosoferna utvalt endast en av många sporter, den klassiska och den kanske minst skadande av alla de andra, inte minst andra kampsporter. Idag är ju till och med MMA (Mixed Marsial Arts) tillåtet i Sverige, alltså den sport där man och med extremt få avbrott i kampen låter kombattanterna, utan skyddande mjuka handskar, få drabba samman stående såväl som liggande, och där slag och sparkar mot kroppens alla delar tillåts, även huvudet i försvarslöst läge.
Men man borde kunna kräva mera av lärare i filosofi. Om vi nu alltså, skulle så att säga utvälja fall där den allmänna sjukvården skulle vara aktuell och andra fall där den inte skulle bekostas av staten, så leder detta utan tvekan till det så kallade sluttande planet, där något iögonfallande etiskt korrekt, snart leder till de mest groteska konsekvenser. Skall då inte också rökare betala sin egen kostbara sjukvård? Och bilister. Och hur ska vi egentligen ställa oss till personer som inte haft vett att sköta sin kosthållning enligt de statliga rekommendationerna? Ska de verkligen vara berättigade till fri sjukvård? Vem ska betala en eventuell intensivvård efter ett misslyckat självmordsförsök? Vi andra som sköter oss och är lyckliga? Borde dessa haverister inte själva betala för sina tilltag? Eller - kunde vi inte hjälpa dem så de får sin vilja igenom? Detta vore väl det mest ekonomiska. Och hur ska vi ställa oss till de 40 000 aborter som genomförs på våra kliniker, är inte dessa också självförvållade? Ska staten verkligen betala för detta? Abort kan ju endast i yttersta undantagsfall hänföras till sjukvårdande insatser, då det snarare är ett friskhetstecken att bli gravid.
Vi ha tidigare uppmärksammat Torbjörn Tännsjös provokativa uttalanden, och ifrågasatt honom som universitetslärare, när han sagt att han a priori föraktar de (studenter) som är kristna eller troende över huvudtaget, då han anser det vara mindervärdigt att hålla sig med en "låtsaspappa" i vuxen ålder. Han menar alltså den första orsaken till all existens, Gud.
I det statliga medicinska-etiska rådet har Tännsjö med flera verkat för en extrem liberalism gällande hur man ska få använda könsceller, ägg, och embryon på en totalt avreglerad marknad.
Undertecknarna till artikeln i DN om boxningens samhällsfara hör till en grupp som kallas Stockholm Centre for Healthcare Ethics (CHE). Gruppen har givit ut några publikationer, där man tydligt ser en trend: Den medicinska vetenskapens primat över både filosofi och etik. Naturligtvis också religion och den enskilda människans överväganden. Ja till och med över lagen, då det i flera artiklar framhålls att lagen måste göras om, så den ger läkarna ett sorts privilegium att göra sina bedömningar utan inblandning utifrån, inte ens i efterhand, från berörda patienter, polis och åklagarmyndigheter. (Ack om detta kunde gälla även lärare till exempel, där en inom området formellt inkompetent minister ger detaljinstruktioner hur jobbet ska skötas!).
Här handlar det om att så att säga övertyga människan - för hennes eget bästa .- om att det som läkaren föreslår alltid skall föredras. Det kan handla om att hon måste acceptera en insatt terapi, eller en innovation som kräver av henne att till exempel donera sina organ, eller att delta i olika experiment, för mänsklighetens goda. (Det var inte länge sedan man erbjöd nyblivna barnföräldrar att deras fyraåring skulle få delta i ett experiment för att utprova ett nytt kikhostevaccin. Det fanns fyra prover, två var de vanliga vaccinen, som funnits länge, ett var blindprov, det vill säga inget vaccin. och det sista det nya - som eventuellt kunde vara det bästa, och eventuellt även ha okända biverkningar. Men tänk om man fick det bästa, det som ingen annan fått! Vilket vinstlott - så presenterades det på BVC.)
I en av det medicinsk-etiska centrets publikationer tas det faktum upp att en del (kvinnliga!) patienter kanske kan delges bristfälliga, ja till och med falska, diagnoser av hänsyn till deras mentala hälsa, i en annan talas det om att "de-tabooing dying control", det vill säga man skall komma bort från alla intuitiva känslor när det gäller att sätta in aktiv dödshjälp, detta för att främja en utveckling, en
assumed secular process starting with open awareness contexts of dying half a century ago, and continuing with the growth of the palliative care movement and later euthanasia and PAS legislation."
PAS betyder Physician-Assisted Suicide; en "läkare" utför ett mord med samtycke från den som dödas. Nota bene uttrycket "secular process" - alltså är man medveten om att man här frångår en insikt som bygger på andra värden än de sekulära - den värdegrundade. Istället söker man det rent rationella resonemanget, där vinster kan göras för samhället. Och man kallar detta för "etiskt".
Det sägs också i en av gruppens publikationer, att aktiv dödshjälp (PAS, eller mildare uttryckt, palliative care) normalt inte är det som efterfrågas av långtidssjuka, men däremot av unga, hastigt insjuknade patienter. Och det är just därför man är positiv till vad som utspelar sig just nu i benelux-länderna, som i Belgien, där en tolvåring kan få sitt liv utsläckt av läkare, utan att ens vårdnadshavarna har givit sitt samtycke. Allt för "samhällets bästa".
Detta är alltså en av de "etiska" instanser som sjukvården håller sig med; läkare och filosofiprofessorer som föraktar varje form av metafysisk insikt och personlig tro, som kan väga varje vårdinsats mot om man verkligen förtjänat den eller rentav diskvalificerat sig till den av oaktsamhet.
Om detta inte borde väcka en tanke om det religionsbefriade och på vetenskap byggda samhällets sluttande plan gällande människans och livets värde - vad kan då göra det?
