AB Åsiktsmaskiner med prästkrage

I den Svenska kyrkan är det högt i tak sägs det, så högt att man till och med är beredd att offra sin kyrkas bekännelse för tidsandan. Det hörs inte så mycket om dem som inte vill vara med om detta, trots att det säkert är en hel del. Kvinnoprästfrågan har varit orsak till infekterade strider, som även orsakat avknoppningar, den sk Missionsprovinsen. En annan fråga är det sk könsneutrala äktenskapet och förhållandet mellan kyrka och stat. En mycket aktiv, för att inte säga aggressiv, röst i frågan är debattören och prästen Helle Klein, och en annan är Annika Borg. Vi ska inte gå in i själva dessa frågor, då det är den Svenska kyrkans egna angelägenheter. Men det är intressant att konstatera att två av de präster som mest hörs till stöd för folkrörelsen Svenska kyrkan, också är näringsidkare i livsfrågebranschen. Båda bjuder ut sina klokheter till försäljning, Helle Klein i eget aktiebolag med namnet Helle Klein AB.

Så finns ju också Prästbyrån AB, som säger sig

ha djupa kunskaper inom psykoterapi, teologi och ledarskap. Vi har stor vana vid att arbeta i skarpt läge, bokstavligt talat från vaggan till graven. 

Hos många arbetsgivare, till och med den kommunala skolan, skulle detta betraktas som konkurrerande verksamhet, och man skulle ligga illa till hos sin arbetsgivare. Så - taket är verkligen högt i Svenska Kyrkan. Utom när det gäller genus- och äktenskapsfrågor.

Ett rum för Guds tjänares tjänare (84)

Påven anländer imorgon lördag till Freiburg, där han kommer att tillbringa 28 timmar, varav 19 på prästseminariet. Någon vila lär det knappast bli där - han ska nämligen dela korridor med 45 prästseminarister, som inte "hunnit" utrymma. Så - det bidde bara ett 12 kvadratmeter stort studentrum till efterträdaren till Prinsen av Apostlarna, biskopen av Rom, Kristi ställföreträdare, Italiens primas, Ärkebiskopen och Metropoliten av den romerska provinsen och Vatikanstatens suveräne överhuvud. Liksom Världskyrkans. Han kommer äta med de andra i matsalen. Om han också ska diska har inte stiftet i Freiburg avslöjat. På Badische Zeitung finns det flera foton över hur det ser ut där påven ska försöka få sin obegripligt välbehövliga vila under ett program som enligt flera källor skulle vara ansträngande även för en student att genomföra.

Ska han göra det - igen?

Påven fortsätter sin odyssé i Förbundsrepubliken Tyskland, nu ankommen till den lilla pilgrimsbyn och Mariavallfartsorten Etzelsbach. Ett tiotusentals människor är samlade med de gröna kullarna som vacker fond. Det går här inte att ta miste på den hjärtliga stämningen i denna lilla katolska enklav i det forna DDR.

Tidigare har han mött judar och muslimer. Under förmiddagen så höll han sitt med förväntan emotsedda tal till den Evangeliska kyrkan, detta i Luthers första kloster i Erfurt. Det antyddes försiktigt från värdhåll att en enhet var önskvärd, och man menade då förmodligen den "interkommunion" som på sina håll praktiseras just i Tyskland, mellan den katolska och den lutherska kyrkan. Naturligtvis i strid med kyrkolagen.  Påven å sin sida betonade, att vi ska inte göra som reformationens företrädare, bara uppehålla oss vid skillnader, utan i tacksamhet ta emot vad vi får i form av Guds sanning:

It was the error of the Reformation period that for the most part we could only see what divided us and we failed to grasp existentially what we have in common in terms of the great deposit of sacred Scripture and the early Christian creeds.

Nu verkar det ju dessvärre så att varken skriften eller de tidiga trosbekännelserna tycks spela någon roll för de evangeliska kyrkornas företrädare, möjligen kanske för en del av dess medlemmar.Därför betonade Benedikt - precis som Johannes Paulus II i det legendariska talet i Uppsala domkyrka 1989 - att enheten kan bara bygga på samma tro i Jesus Kristus:

Yet it is not by watering the faith down, but by living it today in its fullness that we achieve this.

Nu firar han alltså Mariavesper med tillbedjan i solnedgången alldeles invid den lilla pilgrimskyrkan Etzelbach, leende, sjungande och uppenbarligen i god vigör, trots det mördande programmet han hitills haft (sex tal och två  predikningar, fem flygturer och hundratals möten med enskilda personer, detta på två dagar).

Demonstrationerna i Berlin kom av sig och det verkar som om påven gör det igen, som han gjorde både i England och Spanien; han vänder opinionens vindar - såvida den inte är helt "olärbar".

Non est propheta sine honore nisi in patria sua

Påven Benedikt anlände till sitt hemland som en främling. Många hade hotat med demonstrationer, däribland Amnesty International. Har påven också satt oskyldiga i fängelse? Der Spiegel fyller sitt omslag med bilden av en påve som enligt denna tidskrift är "olärbar", han "låter tyskarna avfalla från tron". Den ena gemena artikeln följer på den andra om hur urbota ute kyrkan är - och allt är påvens fel som inte välsignar den heliga homosexualiteten och släpper gifta män och kvinnor till altaret.

I Berlin togs han kyligt emot och påmindes omedelbart om reformatorns betydelse - Luther hette han. Etthundra riksdagsmän lämnade sina stolar tomma i det ultramoderna riksdagshuset. Den 84-årige påven sattes på en kontorsstol av plast, innan han fick ståplats för att hålla sitt nästan halvtimmeslånga och som vanligt mästerliga tal om tro och politik. En del ledamöter använde tiden till att leka med sina mobiler, andra somnade helt enkelt till en stund.

Den heliga mässan i Olympiastadion började inte så heligt precis med jazzmusik, trummor, elgitarrer, saxofon och bas. Högdjuren såg ut som om de väntade på välkomstdrinken.

Jazzen trängde sig även in i själva den heliga mässan. Incensering till skorrande elgitarr. Korsbärare och akolyter var tonårsflickor, altarkorset minimerat och knäfallsbänken för den påvliga kommunionsutdelningen  lyste med sin frånvaro.  Allt detta i strid med vad påven själv upprepade gånger uttryckt vara liturgins väsen -  och likväl läroämbetet i sina mycket tydliga instruktioner. Man kunde inte riktigt undgå att se det som en demonstration av det tyska biskopskollegiet: Här gör vi som VI vill, och påven är bara en kollega bland andra.

Så slutade också mässan med profan underhållningsmusik - jazz -  som tog vid utan en sekunds tystnad efter Ite missa est. Är det så de utvecklingspropsande tyskarna tror att kyrkan skall kunna locka sina troende tillbaka till den heliga gemenskapen?

DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan

I Uppsala har några föräldrar upprörts över att förskolebarn (5-6-åringar) fått frågor om sexuell läggning och gudstro. Frågorna kommer från Diskrimineringsombudsmannen (DO). Myndigheten och kommunen slår ifrån sig och menar att dessa frågor inte alls skulle ställas till barnen, utan till personalen och föräldrarna.

Men går man in på DO:s hemsida så hittar man ett digert material om att "förebygga diskriminering och kränkande behandling i förskolan". Det låter lovansvärt. En stor del av materialet handlar dock om sexualitet, homo- bi- och trans. För oss föräldrar som trodde att dessa frågor hör till de övre tonåren möjligen så menar DO att de är viktigare än allt annat även för barn från två till fem år. Och därför måste personalen på våra kommunala förskolor ingripa, göra en "handlingsplan" som introducerar dessa frågor hos barnen.



En målsättning är att

se till att homo- och bisexualitet blir en lika självklar och integrerad del i verksamheten som heterosexuella normer och förebilder är idag.

Detta ska man göra bland annat

genom att förklara exempelvis insemination och adoption. En annan främjande insats är att inte slentrianmässigt spekulera i om Meja och Max, två och ett halvt år, fattat tycke för varandra och är ett blivande par, att undvika att förstärka heteronormen som det enda självklara och naturliga i den egna verksamheten.

Här ska alltså två och ett halvt år gamla barn undervisas om insemination och homosexrelationer. Men det räcker ju inte. Det finns ju också de som vill byta kön:

Exempel på vad som kan vara diskriminering och trakasserier som har samband med könsöverskridande identitet eller uttryck: Sedan ett år tillbaka markerar Erik, 5 år, tydligt att hon helst vill vara flicka och kallas hon och henne. Föräldrarna har gått med på hennes önskemål att bära klänning. En dag är Erik ledsen när pappa kommer till förskolan för att hämta henne. Hon berättar att hon inte fick följa med på utflykt eftersom hon vägrade att ta på sig ett par byxor. Pappa frågar personalen varför Erik skulle byta till byxor och får svaret: ”Det får vara någon måtta med tramset.” Pappan blir också uppmanad att i fortsättningen klä Erik i ”riktiga kläder” eftersom några barn har börjat reta henne för att hon bär klänning. [diskriminering och trakasserier]

Det här verkar ju som att man tillmötesgår en förälders önskemål om hur barnet klär sig bara. Men observera att pojken kallas "hon" och "henne" i exemplet. Man låter alltså pojken få avgöra sitt "kön" och låtsas som om detta är något helt normalt. Förvirring skapas naturligtvis hos barnen - flickor heter inte Erik. Känner man bara lite till hur barn fungerar så är det uppenbart att risken för att en mobbningssituation skapas är betydligt större än att den undviks..



Om religion heter det att

Enligt läroplanen ska alla föräldrar kunna lämna sina barn till förskolan förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller den andra åskådningen. Förskolan är skyldig att se till barnets bästa och alla barn har rätt till kunskap och lärande, tankefrihet och religionsfrihet. Föräldrar har också rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sin tro. Det gäller för förskolan att respektera alla dessa rättigheter.

Detta låter som en omöjlig ekvation. Att å ena sidan undervisa om könsbyte och homosexrelationer, och å andra sidan inte ensidigt påverka barnen, det går inte ihop. Man undrar med vilken rätt personalen påtvingar barnen dessa exempel på sexuella avvikelser. Läroplanen förskriver inte någon sådan undervisning. Man betonar istället att

Förskolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran, utveckling och växande. Förskolans uppgift innebär att i samarbete med föräldrarna verka för att varje barn får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar.

Det är samarbetet med föräldrarna som är det viktigaste. och då kan man inte pressa in barnen i något ytterst extremt ideologiskt tänkande kring sexualitet - detta redan alltså innan barnen fyllt fem år. En förälder i Uppsala sade mycket klokt man på detta sätt skapar problem hos barn, som inte existerade innan. Man gör tillvaron mer komplicerad än vad den är. Barnen måste också kunna lita på att den fostran de får av föräldrarna inte motsägs av personalen på förskolan och framställs som något fel. I så fall går personalen in som en kil mellan föräldrar och barn. Detta gäller ju i synnerhet sexuella frågor.



Diskrimineringsombudsmannen verkar alltså i motsatt riktning vad den borde - i riktning mot en ökad diskriminering av föräldrarna och deras självklara rätt att fostra barnen i intima och religiösa frågor.



Det verkar som om behovet av konfessionella skolor aldrig varit större.

Det segregerade landet

Apropå friskolor och segregering, så är det nog våra kommunala skolor vi ska vara uppmärksamma på. Låt oss nu säga att jag är lärare och ordnar ett grupparbete i geografi. Några elever får uppdraget att skriva om Filippinerna. Man söker information, och hamnar direkt på UD:s sida om Filippinerna. Där kan man läsa "Senaste nytt från Filippinerna" att

sedan 2001 leds landet av president Gloria Macapagal Arroyo.

Man fortsätter att söka och kommer till ambasaden i Bangkok. Det finns nämligen ingen ambassad för Sverige i Asiens sjunde största land. Där finns"Landfakta Filippinerna", daterat 2008. Man får uppgiften:

"Stats- och regeringschef: President Gloria Macapagal Arroyo (1 juli 2004).

I en rapport om Mänskliga rättigheter på regeringssidan har man visserligen noterat att presidenten sedan maj 2010 heter Aquino. Men man drar sig inte för värderingar som denna;

Den katolska kyrkans starka inflytande över det filippinska samhället har generellt sett en negativ inverkan på hur homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer) behandlas. Äktenskap mellan två människor av samma kön erkänns inte av vare sig staten eller kyrkan.

Detta är ett märkligt uttalande, då homosexualiteten där är mycket synligare än i Sverige utan att detta leder till några trakasserier. Att äktenskap, varken civila eller kyrkliga, mellan två människor av samma kön inte accepteras i några asiatiska länder överhuvudtaget kanske är en information som borde finnas med, med tanke på hänvisningen till "kyrkans starka inflytande". Det är dessutom endast tio länder i världen som erkänner samkönade äktenskap civilrättsligt och en enda kyrka förrättar samkönade vigningar: Den lutherska Svenska kyrkan, som först efter hänsyn till riksdagens beslut bestämde sig.



Det konstateras vidare i rapporten att "fattigdomen är mycket utbredd". Märkligt då att

Det svenska biståndet till Filippinerna håller under 2010 på att fasas ut.

Kan det ha att göra med det nästan öppet demonstrerade ointresset för detta stora katolska land i Asien, som visar sig i att inte ens vår regering vet vem som är president?



Så undervisas vi i det land som oroar sig för de internationella skolornas "segregering".



Se även ledaren "Sekten Sverige".

Är den svenska skolan normerande för världen?

Vår redaktör har skrivit en artikel i anledning av professor Rothtsteins debattinlägg i tidningen Expressen, där han menar att alla friskolor på religiös eller etnisk grund utgör ett brott mot grundlagen. Artikeln publicerades häromdagen på debattforumet Newsmill.



Professor Rothstein har haft vänligheten att själv besvara artikeln i tvenne brev. Vi länkar här till brevväxlingen.



Sammanfattningsvis kan man konstatera att professor Rothstein fullständigt missförstått vilken betydelse som ett ägarskap har för undervisningen i skolan. Det verkar som om professor Rothstein menar att ägarskapet automatiskt medför en särbehandling i själva bedömningen av elevernas kunskaper. Ty det är bara den som innebär en myndighetsutövning.



Detta är ett tankesätt som är främmande för varje lärare. Om det finns särbehandling av enstaka elever på grund av andra orsaker än deras skolarbete, så skall detta behandlas som en enskild ärende, ett tjänstefel, och inte som ett systematiskt brott mot grundlagen. Hur denna särbehandling skulle se ut är dessutom svårt att se i skolor som den judiska och katolska, och även de muslimska, där ju övervägande delen av eleverna hör till samma religion.



Det verkar alltså som att det finns en föreställning om att i kristna skolor läser man bara Bibeln och i muslimska skolor rabblas koranverser och att de elever som inte är så pigga på det åsidosätts. Detta är fördomar och inget annat.



Det finns också en förhärskande uppfattning om att religiösa friskolor innebär en segregering, så att eleverna inte får kontakt med det svenska samhället. Men i själva verket så är det svenska samhället i många avseenden segregerat från omvärlden, och värderingar som i stora kulturområden anses besynnerliga och skadliga för barnen, förmedlas som om de vore det enda rätta. Barn i skolor med internationell prägel får en betydligt mer nyanserad världsbild. Inte minst gäller det de stora världsreligionerna, som i den svenska skolan ofta framställs på ett mycket tendentiöst sätt utifrån ett perspektiv som är allt annat än objektivt.