Katoliker röstar mot kyrkans tro

Det rapporteras att Liechtensteins katolska befolkning med 68,8 procent har röstat för registrerat partnerskap mellan homosexuella. Liechtenstein är ännu ett av få länder där katolicism är statsreligion (Landeskirche). 90 % hör till den katolska kyrkan.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Den enda förklaringen är att katekesundervisningen under de senaste 40 åren har havererat. Att leva tillsammans som ett par utan att vara gift är enligt katolsk tro en synd, ett brott mot sjätte budet. Det utesluter från heliga kommunionen och därmed alltså från en fullvärdig gemenskap med Vår Herre. Att dessutom leva med en person av samma kön, som om man vore gifta, bryter mot naturrätten. Äktenskap kan bara ingås av en man och en kvinna. Det hör till "materialis", alltså ett villkor för sakramentets giltighet, precis som vatten är en del av dopets konstitution. Detta är enkla principer på biblisk grund.

Men folket har alltså sagt sitt - Guds bud, bibel och tradition överges för ett politiskt försök att utplåna den ordning som finns inbyggd i alla och som dessutom uppenbarats av Gud själv. Naturligtvis dödsdömt.

Och fursten, Hans Adam II, tiger.

En piedestalprästs fall?

I katolska kretsar i USA och många andra länder chockades många av beskedet i söndags, den 19 juni, att fader John Corapi inte längre vill kallas fader. Han kommer enligt egen utsago inte längre framträda som katolsk präst, därför att

There are certain persons in authority in the Church that want me gone, and I shall be gone..

Vad det handlar om är en kraftfull predikant som häpnat många framförallt med sin konversionshistoria, från drog- och sexmissbrukare till katolsk präst och doktor "Magna cum Laude" i teologi vid Navarras universitet. Men också med en förmåga att framställa katolsk tro på ett övertygande och självklart sätt. Han formulerar sig väl utan att bli intellektuellt svår, och han kan konsten att fånga människor som kommit lite på avvägar, både med sina liv och förhållande till tro och kyrka. Många vittnar om att de omvänts av fader Corapis starka ord och börjat praktisera sin tro.

Fader Corapis "predikningar" har funnits som stående inslag i den stora TV-kanalen EWTN och han har haft fasta radiotider. På detta sätt har hans anhängarskara vuxit, det senaste offentliga framträdandet samlade utan problem elvatusen åhörare.

Nu lämnades beskedet att fader Corapi av sitt apostolat tillfälligt fråntagits sin prästerliga befogenhet, detta beroende på en anmälan till biskopen om "olämpligt uppträdande". Vi vet inte vad det egentligen handlar om, bara att det inte är övergrepp av något slag och inget brottsligt. Han har reagerat kraftigt genom att själv avsäga sig prästtiteln och öppna en hemsida

to continue to dispense truth and hope to a world so much in need of it.

Av bloggkommentarerna att döma har han långt fler anhängare än motståndare. Gissningarna är legio, från att det är en komplott mot en närmast helig präst, till att detta bara var en tidsfråga - Corapi har ju inte verkat som präst på länge, heter det.

Helt klart är att han inte levt i den prästgemenskap, som hans apostolat (Society of Our Lady of the Most Holy Trinity)inbjudit honom till. Istället har han valt leva på en ranch, omgiven av medarbetare som fått skriva under tystnadslöften, och genom sitt självägda företag spridit sina tal och böcker med stor omsättning. Och det sägs att det är en av dessa medarbetare som anmält hans beteende, vilket resulterat i en civilrättslig stämning från fader Corapi mot denna person.

Det är omöjligt att avgöra vad som är i botten av denna historia, vilka anklagelser som finns och varför han tillfälligt suspenderades. Men självklart är det alltid en risk när en präst får idolstatus. Detta skedde även med helige Padre Pio, och det skapade problem för både honom själv och kyrkan. Man får många vänner - och många fiender.

Men helgonkulten då - är inte den just en form av idoldyrkan? Nej, helgonen är bara avtryck av en och samma tro, och en och samma person, den andra i Treenigheten, Vår Herre Jesus Kristus som var Gud men också människa.

Om "piedestalpräster" skriver en annan präst mycket klokt, att de kan skymma sikten mot Gud själv. De blir till sist viktigare än budskapet. Vägen till helighet är knagglig och kräver insikt om vem man är - och vem den uppburne prästen man helst vill ledas av verkligen är.

Till fader Corapis försvar och för att klargöra en del missförstånd har även en biskop em. Rene Henry Gracida skrivit dessa ord. Om själva rättsförfarandet och riskerna med "nolltolerans", se denna artikel.

Ödesdigra "felsägningar"

Abortdiskussionen har blossat upp efter ännu flera vittnesmål om hur personalen upplever att låta människofoster gå en långsam kvävningsdöd till mötes. "Jätteobehagligt!" Det handlar om sena aborter efter vecka 18 vars antal har ökat från 196 till 410, högst någonsin. I ett reportage i radions P1 talar man om att

kvinnan får ett par olika läkemedel som framkallar missfall.

Vi trodde att läkemedel används för att läka, inte för att avbryta naturliga livsprocesser. Den gravida kvinnan kallas i programmet för "patient" och vi undrar vilken sjukdom hon lider av. Och Marc Bygdeman, professor em. i obsterik och gynekologi, redogör för processen hur man lägger foster i en duk i rummet bredvid och

ägnar sig åt mamman sedan tar man hand om fostret och då visar det inga livstecken längre.

Observera att professor Bygdeman här kallar kvinnan för "mamman". Men mammans barn ligger och dör i rummet bredvid. Man upplever detta som ett

problem som kom i och med att vi fått nya abortmetoder.

Livet självt har alltså blivit ett problem. Intressant - och skrämmande - är också att kriminalitet kan vara skäl för sen abort, liksom dålig ekonomi eller brist på nätverk. Sena aborter på grund av fosterskador beviljas till 100 %. Det handlar dock inte om medicinska avvägningar utan mera om föräldrarnas reaktion. Man nämner den fader som inte kunde tänka sig få ett barn med gomspalt, då han själv haft negativa upplevelser av detta. Bort det!

Man undrar ju hur den värdegrund ser ut som tillåter att friska foster sakta dör på våra sjukhus, ryckta ur sin livsmiljö. Samtidigt upprörs många över att kor slaktas utan bedövning.

Konsten att bekämpa fattigdom med mera fattigdom

Socialdemokraternas ledare, Håkan Juholt, vill nu stoppa en lucka i lagen, enligt Aftonbladet - nämligen ett

"förbud mod mot de så kallade frivilliga utgifter som förekommer i skolorna"

Med retorisk känslosamhet talar sig Håkan Juholt varm för de stackars fattigbarn som inte har råd med skolresan eller bidraget till klasskassan.

Vad det handlar om är alltså inte skolavgifter, som varje förälder i de fattiga länderna kämpar ihop till. Istället rör det sig om de hundralappar och kanske tusenlappar som krävs för att en klass ska kunna genomföra en utflykt. Det är de kommunala neddragningarna som orsakat, att sådana aktiviteter måste man samla in till genom att sälja bullar eller spara undan varje månad. I Sankt Eriks katolska skola avslutar man grundskolan med en pilgrimsresa till Rom. Till den samlar klasserna in egna medel. Föräldrarna ger ett frivilligt bidrag till en förening, som sedan kan komplettera genom att söka medel från stiftelser och andra föreningar.

Om nu några föräldrar inte skulle ha råd att avstå ens hundra kronor i månaden? Då löses detta genom att söka bidrag utifrån.

Med Juholts förslag blir det ingen Romresa, och ingen utflykt till Birka, inte ens en glass på Sankt Eriksdagen. I rättvisans namn alltså. Bättre att alla blir besvikna än några, lyder budskapet.

Så kreativt är detta ju inte. Borde inte Håkan Juholt istället fråga sig varför skolan inte har råd att genomföra klassresor? Varför den inte ens har råd att köpa nya fotbollar till rasterna? Och sist men inte minst - hur det kan komma sig att man inte kan lösa problemet för de föräldrar som inte kan avvara hundra kronor i månaden för sina barn?

Principen känns igen med de så omdebatterade skolavslutningarna i kyrkan. Om några elever kanske inte gillar att höra en psalm och en bön, så ska inga elever få uppleva detta.

En konung som trasdocka

Vi skrev för ganska länge sedan om kyrkan som världens trasdocka. Nu måste vi konstatera att vår konung Carl XVI Gustaf blivit det officiella Sveriges trasdocka. Vi behöver kanske inte rekapitulera. En röst ur folket gör en koncenterad metafor över det inträffade:

"Jag har snackat med min granne som hört av sin kusin i Stockholm att en person som kanske är ledarskribent eller journalist på DN en gång på 90-talet besökt en klubb som kanske var en svartklubb där det kanske fanns nakna damer och där det kanske fanns något som kanske var narkotiska preparat. Dags för DN att lägga korten på bordet och till 100% bevisa att inget av detta är sant."

Denna artikel sammanfattar annars på ett utmärkt sätt vad det hela handlar om. Man kunde ju tillägga att författarna till boken "Den motvillige monarken" knappast utgör toppen av vad vi har när det gäller grävande journalister - de är alla inblandade i liknande sammanhang som de vill dra in vår konung i.

Men detta hindrar inte att Aftonbladet kräver i dagens ledare att konung Carl Gustaf skall abdikera - "för folkets skull". Karin Pettersson - talesperson för det svenska folket alltså.

Har man kollat lite vilka orsaker som lett sådana dramatiska beslut tidigare? Inser man vad en monarki är? Att det handlar om ett statsskick, vars stabilitet alltså - numera - kan hotas, inte av krig eller adelsmännens uppror eller folkets svält, utan av att en notorisk utpressare (han misslyckades med Björn Borg, fejkade bilder) och andra ljusskygga element ur den undre världens avkok används som källor att konungen eventuellt närvarit där andra också närvarit, som inte borde ses i samma rum med en statschef?

En fråga som inställer sig är: Från vilken tidpunkt blev Aftonbladet och TV4 och TT omvända att omfatta en närmast viktoriansk moral? Eller handlar det bara om skenbigotta tricks för krass vinningslystnads skull, utan hänsyn till vare sig person eller anhöriga eller statsskick eller nation?

Den judiska rätten, som avskaffades i och med den romerska, firar nu åter sina triumfer: Man är skyldig tills motsatsen bevisats. Och vår regeringen tiger - i samtycke till mobben, eller bara av feghet?

Media tiger om miljoner kristna araber

Den senaste tiden har en rad rapporter kommit från det så kallade arabupproret, eller de folkliga resningar som har spridits som en löpeld, från Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Jemen och Bahrain. Radions två utrikeskorrespondenter (två av tre i Asien och Mellanöstern....) har gjort så gott de kunnat för att leverera skildringar från torgen, gränderna och slagfälten och i helgerna har program som "Konflikt" och "Godmorgon världen" oreserverat ställt sig på "folkets" sida gentemot diktatorer, som bara för ett halvår sedan sågs som legitima handelspartners och garanter för ett stabilt politiskt läge. Nu är det inte bara ledarna som är byten, utan även deras familjer, trupper och tjänstemän - allt är svart eller vitt. Makthavare; svart. Folket; vitt.

Nyligen besökte fader Adris Hanna, syrisk-katolsk präst från Irak, en av våra katolska föreningar. Han kom just från påskfirande i Irak och gav en annan bild än den vi får oss till livs via CNN, BBC, Al Jazeera, SVT och SR. Förföljelsen av de kristna eskalerar. Om vi börjar med Irak: Det finns gamla kyrkor från fornkristen tid, golven ligger fem meter under nuvarande nivå. Namnen på de irakiska städerna vittnar om den syriska eller arameiska språkroten. Det finns kloster från 300-talet. Det fanns i Babylonien många judar, som blev kristna. De kristna i Irak har alltid förföljts. Först av perserna, sedan av muslimerna och även kurderna i norra Irak är mycket fientliga mot alla kristna. Massakrer på kristna har alltid funnits. Nu senast dödades ett sjuttiotal kristna i sin egen katedral mitt inne i Bagdad av tungt beväpnade tonåringar under de mest bestialiska omständigheter. I Basra har tiotusen kristna tvingats fly, i Bagdad fanns tidigare en halv miljon kristna och ett hundratal kyrkor. Nu flyr de ut till landsortsstäder eller till utlandet – inte minst Sverige. Bussar med kristna studenter till universiteten bombas – man vill till varje pris förhindra att kristna får utbildning och inflytande.

I Egypten utsätts kopterna för än starkare förföljelser. Mord, kyrkobränningar. I Syrien trängs de kristna undan från att tidigare kunnat leva ganska ostört. Libyen har två miljoner kristna, och tio miljoner utomlands. De vill inte ta del i politiken, och blir därför betraktade som förrädare. Den arabiska revolutionen är en muslimsk revolution. Om de kristna araberna talas det tyst. Upproren leder alltså inte till en större tolerans mot de kristna utan de förföljs med en större intensitet och fördrivs från sina städer, byar och hem och dödas även.

De orientaliska kristna riskerar sina liv bokstavligt talat för att utöva sin tro.

San Filippo producerar

Idag firar kyrkan ett av sina stora helgon, romarnas skyddspatron , San Filippo Neri. Denne präst var verksam under det stormiga 1500-talet, då reformationen rasade som värst och Rom liknande mer en förfallen landsortshåla. Neri hade en omvälvande upplevelse nere i San Sebastianokatakomberna, och verkade därefter med oavlåtlig själavård åt fattiga, prostituerade, tjuvar och pilgrimer från hela världen. Han dök upp överallt och älskade att ha kontakt med alla - hedningar, motståndare, belackare, fattiga och rika. Oratorianernas stora kyrka , Chiesa Nuova mitt i Rom, lät han själv bygga, eftersom den tidigare kyrkan var alldeles för liten. Den kan tyckas överdådig med all sin barockprakt, med målningar av Rubens och många av tidens största frescomålare. Men detta har inte minskat helgonets påtagliga närvaro. Romarna kommer till denna kyrka för heliga mässan men också för att bikta sig och få andlig vägledning. De gamla biktstolarna är bemannade tre timmar dagligen, och man häpnar över att det är en ständig ström av biktande - mest yngre personer. Detta är en ganska sen utveckling, mest beroende på det hängivna prästkollegiet.

Men säkert spelar helgonet in också. En färsk historia av många: En morgon kommer en något förvirrad kvinna in i kyrkan och frågar en vaktmästare efter fader Filippo. Hon måste omedelbart få tala med honom. Vaktmästaren svarar att det inte finns någon med det namnet. Men kvinnan insisterar - jo hon vet att det ska finnas en prä'st i Chiesa Nuova med det namnet. Nej, svarar vaktmästaren ingen utom San Filippo förstås. - Får jag tala med honom då! svarar kvinnan. - Ja, men då måste ni gå till kapellet där hans kvarlevor finns. Jag menar San Filippo Neri! Kvinnan bleknar och bryter nästan samman. Hon berättar att det i en dröm kommit en gestalt som presenterade sig som fader Filippo, och han hade bestämt rått henne att hon måste reda ut sitt trassliga liv. Hon skulle omedelbart söka upp honom i Chiesa Nuova. Nu förstår hon att det är Roms stora helgon hon kontaktades av, och skyndar iväg till det lilla sidokapellet där S. Filippo vördas dagligen. Denna historia utspelar sig i januari, 2011.