SVT 1 hade just ett program kallat "Korrespondenterna". Förutom att servera gammal skåpmat från "Uppdrag Granskning" så hade man yxat till några reportage med den sammanhållande tråden att det värsta för Europa är 1. Påven 2. Katolska kyrkan. Dessa framställdes som motståndare till ett öppet, utvecklat Europa och till ”folket”. Påven ansågs vara än konservativ aktivist, än lurad av högerextremister.
Vilka var då inte lurade?
1. En laiserad gift präst
2. En tv-reporter
3. En tonårsflicka
4. En medelålders ordenssyster
5. En representant för We are Church
6. Tre svenska utrikeskorrespondenter
Detta var sakkunskapen. Påven hörde inte dit. Samtidigt erkändes att frågan var så svår att knappast någon utomstående förstår den.
Men omdömen kan man ju alltid fälla - även utan ett uns av sakkunskap, och trots att det hela blir närmast parodiskt. Så, vad svenska folket (nåja...tittarna!) fick sig till livs var följande: Katolska kyrkan – med påven i spetsen - utgör en farlig makt som strävar bakåt, som alltid manipulerar i kulisserna, som bara förmår se i tusenårsperspektiv, som inte förstår folket, inte är i takt med tiden och dessutom är hopplöst mediadum. Bilder av påven i blåsväder visades ständigt.
Tur att det inte handlade om muslimer eller - Gud förbjude - judar. Men nu är det ju bara katoliker som drabbas av dessa elaka rykten, tillmälen och lögner - dvs konservativa (detta nya invektiv) katoliker, sådana som tror att kyrkan genom nåd och samlad vishet möjligen vet l i t e bättre än var och en för sig själv. Och dessa vill ju ingen ändå ha att göra med, ty de enda normala katolikerna är de som opponerar gentemot sin kyrkas ledning. Om de inte dessutom är konservativa, vill säga.
En icke oansenlig portion av programmet ägnades åt att förhärliga programmet "Uppdrag Granskning" för dess avslöjande. Glädjen stod högt i tak för den skandal det åstadkommit. Man borde bjuda biskop Williamson på en jordenruntresa!
Kyrkan - världens "pelele"
Labels: Andra Vatikankonciliet, påven, sspx
Det är omöjligt att täcka upp allt som skrivs och sägs just nu - om påven, om katolska kyrkan, om det prästbrödraskap, som för två veckor sedan knappast någon ens hört talas om i vårt land. Allt sammanblandas till en sorts gröt, där det är svårt att skilja det ena från det andra. Ord som antisemitism, förintelseförnekare, rasism...klistras högst godtyckligt lite här och var, än på katolska präster, än på påven, än på lekmän utan förskyllan. En biskop baserad i Argentina, som först sades inte ens vara katolik, blev orsak till att vi tycks få en ny sorts medlemskap i kyrkan - man kan vara i kommunion med påven, erkänna honom, fast ändå inte vara godkänd i gemenskapen. En katolik ska anamma allt i ett koncilium som varade i arton år och producerade fyra konstitutioner, nio dekret och tre deklarationer, sägs det. Allt detta är nyheter. Hur många kan passera denna inkvisition? Man får kanske vända sig till en upplyst katolsk präst om besked.
Våra högst respekterade "kollegor", stiftsorganet Katolskt Magasin och kulturtidskriften Signum, har nu på allvar givit sig ut i intenetvärldens on-linetillvaro. Signum har öppnat en "signumblogg", vilket är mycket glädjande. Vi gratulerar! Det kan gå långt annars mellan pressläggningarna. (Att vi däremot inte kan instämma i allt, det får man väl se som ett tecken på ett levande debattklimat i vårt lilla katolska stift.)
Det sägs på Signumbloggen att "Det sannolika scenariot framöver är väl att förhandlingarna med SSPX nu läggs på is" - och man anar knappast några tårar fälls för den saken. Men faktum är att istället verkar det nu byggas många broar, låsningar släpper. Biskop Fellays trupper är fulla av arbetslust - ett publikt seminarium är utlyst till på onsdag om "framtidsperspektiv" och man hanterar ryktena om utbredd antisemitism med största allvar och öppenhet.
Prästerna befinner sig ännu i ett sorts kyrkorättsligt ingenmansland, knappt värt ens ordet "provisorium". De är bakbundna; även om de vill dela ut sakramenten lagligt så kan de inte utan att de upptas i ett stift eller en orden. Eller en egen jurisdiktion. Men att det skulle handla om förhandlingar mellan katolska kyrkan å ena sidan och och en grupp helt avskild från den katolska trosgemenskapen å den andra, det språkbruket skulle aldrig påven själv godkänna. Därom finns det hur många bevis som helst. Istället handlar det om en spricka i tolkningarna av var kyrkan står i vissa frågor. "Beslutet av Benedikt XVI är en ny möjlighet som givits för att gemenskapens kraft ska övervinna splittringens", som den optimistiske ärkebiskopen av Paris nyligen sade.
Medan tongångarna är mycket hetsiga här så kan man i fransk och schweizisk TV följa lugna studiodebatter där alla får komma till tals.
Så - man behöver inte tycka om alla örter i Herrens vingård. Men att låta våra medier behandla vår heliga kyrka och hennes ledargestalt som en "pelele", en trasdocka, det måste vi hjälpas åt att stoppa. Och det gör vi nog bäst genom att sprida kyrkans tro på sanningen och genom att ödmjukt återge de faktiska förhållandena precis som de är.
Våra högst respekterade "kollegor", stiftsorganet Katolskt Magasin och kulturtidskriften Signum, har nu på allvar givit sig ut i intenetvärldens on-linetillvaro. Signum har öppnat en "signumblogg", vilket är mycket glädjande. Vi gratulerar! Det kan gå långt annars mellan pressläggningarna. (Att vi däremot inte kan instämma i allt, det får man väl se som ett tecken på ett levande debattklimat i vårt lilla katolska stift.)
Det sägs på Signumbloggen att "Det sannolika scenariot framöver är väl att förhandlingarna med SSPX nu läggs på is" - och man anar knappast några tårar fälls för den saken. Men faktum är att istället verkar det nu byggas många broar, låsningar släpper. Biskop Fellays trupper är fulla av arbetslust - ett publikt seminarium är utlyst till på onsdag om "framtidsperspektiv" och man hanterar ryktena om utbredd antisemitism med största allvar och öppenhet.Prästerna befinner sig ännu i ett sorts kyrkorättsligt ingenmansland, knappt värt ens ordet "provisorium". De är bakbundna; även om de vill dela ut sakramenten lagligt så kan de inte utan att de upptas i ett stift eller en orden. Eller en egen jurisdiktion. Men att det skulle handla om förhandlingar mellan katolska kyrkan å ena sidan och och en grupp helt avskild från den katolska trosgemenskapen å den andra, det språkbruket skulle aldrig påven själv godkänna. Därom finns det hur många bevis som helst. Istället handlar det om en spricka i tolkningarna av var kyrkan står i vissa frågor. "Beslutet av Benedikt XVI är en ny möjlighet som givits för att gemenskapens kraft ska övervinna splittringens", som den optimistiske ärkebiskopen av Paris nyligen sade.
Medan tongångarna är mycket hetsiga här så kan man i fransk och schweizisk TV följa lugna studiodebatter där alla får komma till tals.
Så - man behöver inte tycka om alla örter i Herrens vingård. Men att låta våra medier behandla vår heliga kyrka och hennes ledargestalt som en "pelele", en trasdocka, det måste vi hjälpas åt att stoppa. Och det gör vi nog bäst genom att sprida kyrkans tro på sanningen och genom att ödmjukt återge de faktiska förhållandena precis som de är.
En omskakande vecka
Nu har Biskopsämbetets hemsida kommit igång igen. Och de "obsoleta" texterna har vederbörligen avlägsnats. Bra!
Det går inte att ta miste på biskop Arborelius´ sorg och många andra katolikers upprördhet över det TV-program som sändes i onsdags, vilket utmålade en katolsk sammanslutning som historierevisionistisk, antisemitisk och "högerextremistisk". Först förklarades den inte ha något alls att göra med katolska kyrkan, men när påven lyfte exkommuniceringen från dess biskopar så kom saken i annat ljus. Ännu finns hinder - hur stora de är får framtiden utvisa - men visst handlar det om ett inomkatolskt problem.
Om många är bedrövade - det borde vara så - finns det åtminstone en instans som tycks glädjas ofantligt åt saken: Uppdrag Gransknings redaktion, som inte har ord nog att jubla över den skandal de orsakat.
På deras hemsida finns även en manual för hur man ska gå till väga för att gräva bra: Här får man veta hur presumtiva uppgiftslämnare ska förföras:
Men det stora scoopet - det bjöd den ökände biskopen på, utan pock. Som han gjort de senaste tjugo åren.
Det går inte att ta miste på biskop Arborelius´ sorg och många andra katolikers upprördhet över det TV-program som sändes i onsdags, vilket utmålade en katolsk sammanslutning som historierevisionistisk, antisemitisk och "högerextremistisk". Först förklarades den inte ha något alls att göra med katolska kyrkan, men när påven lyfte exkommuniceringen från dess biskopar så kom saken i annat ljus. Ännu finns hinder - hur stora de är får framtiden utvisa - men visst handlar det om ett inomkatolskt problem.
Om många är bedrövade - det borde vara så - finns det åtminstone en instans som tycks glädjas ofantligt åt saken: Uppdrag Gransknings redaktion, som inte har ord nog att jubla över den skandal de orsakat.
På deras hemsida finns även en manual för hur man ska gå till väga för att gräva bra: Här får man veta hur presumtiva uppgiftslämnare ska förföras:
Personen måste övertygas om att det är riskfritt att tala med dig. Du måste inge hundraprocentig trygghet. För det krävs att du och personen skapar en relation. Ring helst inte till arbetsplatsen. Det kan vara förenat med risker, eftersom du inte vet i vilken omgivning personen arbetar.---Formuleringar av den här typen kan fungera:På detta sätt kom man över både adressförteckningar och ebrev och partisympatier hos enskilda personer. Uppgifter som sedan stackars lokalansvariga fick konfronteras med under polisförhörsliknande former.
»Jag är nu inne i ett inledande skede i researchen och behöver hjälp med att skapa mig en rättvisande bild«. Glöm inte heller smicker. Det kan få den kargaste person att mjukna osv
Men det stora scoopet - det bjöd den ökände biskopen på, utan pock. Som han gjort de senaste tjugo åren.
Apropos konspirationsteorier
Nu finns inte notisen kvar som Text-TV hade tidigare, se nedan. Och TT har haft en alldeles normal, neutral nyhetsnotis om saken, för en gång skull.
Medan man spänt väntar på hur Katolska Biskopsämbetet skall hantera den nyuppkomna situationen, där texter som lades ut så sent som i måndags nu är fullkomligt obsoleta, så finns det tid att reflektera över de senaste dagarnas mediahysteri.
En del hävdar att påvens upphävande av exkommuniceringen (eller exkommunikationen - båda uttryck är korrekta)av de fyra "traditionalistbiskoparna" var sällsynt dåligt timad: Bara dagar efter att en av dem avslöjats som "förintelseförnekare". Man säger: - Hur kan påven så skada kyrkans anseende och bryta ner vad som byggts upp i relationerna med judarna?
Men få tänker åt andra hållet - att sändningen av intervjun med den ojämförlige biskop Williamson, som gjordes i november, var väldigt väl timad. Och den tyska boulevardtidskriften Der Spiegels förhandsuppgifter likaså. Om det nu var någon som ville skada kyrkans anseende.
Medan man spänt väntar på hur Katolska Biskopsämbetet skall hantera den nyuppkomna situationen, där texter som lades ut så sent som i måndags nu är fullkomligt obsoleta, så finns det tid att reflektera över de senaste dagarnas mediahysteri.
En del hävdar att påvens upphävande av exkommuniceringen (eller exkommunikationen - båda uttryck är korrekta)av de fyra "traditionalistbiskoparna" var sällsynt dåligt timad: Bara dagar efter att en av dem avslöjats som "förintelseförnekare". Man säger: - Hur kan påven så skada kyrkans anseende och bryta ner vad som byggts upp i relationerna med judarna?
Men få tänker åt andra hållet - att sändningen av intervjun med den ojämförlige biskop Williamson, som gjordes i november, var väldigt väl timad. Och den tyska boulevardtidskriften Der Spiegels förhandsuppgifter likaså. Om det nu var någon som ville skada kyrkans anseende.
Biskopen och förintelsen
I SVT sändes igår ett långt program om Sankt Pius X:s Prästbrödraskap. Dokumentären tog huvudsakligen upp det faktum att en del personer i kretsen kring prästbrödraskapet har högerextremistiska sympatier. En intervju med en biskop Richard Williamson gav en inblick i hans teorier om hur många judar som gasades i Auschwitz.
Vi ska inte kommentera alla delar i programmet. Självklart måste man dock instämma i den kraftfulla kritiken som riktas mot dessa uttalanden, både för vad som sades och att det sades. En biskop i katolska kyrkan som använder sin ställning att sprida konspirationsteorier är förkastligt. Det saknar betydelse att han är förklarad exkommunicerad, utesluten ur kyrkans fulla gemenskap - han har ändå sin vigning att leva upp till. Det må vara privatuppfattningar. Men beteendet skapar en förtroendekris som sprider sig överallt - inte minst bland alla dem som i goda avsikter söker sig till den rörelse han företräder, ja också till katolska kyrkan generellt. Dessutom kan denna typ av uttalanden dra till sig personer av helt andra intressen än andliga, vilket orsakar skandaler och drar in kyrkan i en försvarsposition. Så har ju redan skett.
Samtidigt måste man tillerkänna lekmännen rätten att få ha de åsikter de vill och umgås med de personer de vill, utan att riskera brännmärkas i TV-program på bästa sändningstid.
För övrigt fick man i programmet möta några intressanta personligheter som berättade om sin katolska tro.
Vi ska inte kommentera alla delar i programmet. Självklart måste man dock instämma i den kraftfulla kritiken som riktas mot dessa uttalanden, både för vad som sades och att det sades. En biskop i katolska kyrkan som använder sin ställning att sprida konspirationsteorier är förkastligt. Det saknar betydelse att han är förklarad exkommunicerad, utesluten ur kyrkans fulla gemenskap - han har ändå sin vigning att leva upp till. Det må vara privatuppfattningar. Men beteendet skapar en förtroendekris som sprider sig överallt - inte minst bland alla dem som i goda avsikter söker sig till den rörelse han företräder, ja också till katolska kyrkan generellt. Dessutom kan denna typ av uttalanden dra till sig personer av helt andra intressen än andliga, vilket orsakar skandaler och drar in kyrkan i en försvarsposition. Så har ju redan skett.
Samtidigt måste man tillerkänna lekmännen rätten att få ha de åsikter de vill och umgås med de personer de vill, utan att riskera brännmärkas i TV-program på bästa sändningstid.
För övrigt fick man i programmet möta några intressanta personligheter som berättade om sin katolska tro.
Påvens stora ja
Tidningen Dagen har hittat några referat från Vatikanveteranen, journalisten Marco Politi, där han med påtaglig vitriolsmak beskriver påven Benedikt som en man med bara "nej". Nej till FN-resolutioner, stamcellsforskning, homosexrelationer. Nej till annuleringar av äktenskap. Nej till förändringar av prästämbetet, etc. Och han menar att påven är otillgänglig och svår. Ja, han vänder till och med ryggen åt folket (i den heliga mässan nyligen, firad mot öster).
Politi, som skrivit böcker om Johannes Paulus II:s politiska betydelse, vill uppenbarligen se påven som en aktivist och världsförbättrare. Men påven har inte den uppgiften. Påven ska försvara det stora JA som finns bakom varje litet nej. Och det kan han göra ofta genom att inte göra något alls. Han behöver inte ens vara omtyckt för att fullgöra sitt ämbete. Precis som Petrus måste han vara på sin vakt emot dem som vill bryta ny mark med hänvisning till folkets önskemål och tidens krav.
Nu verkar det som om Politi inte uppmärksammat hur målmedvetet påven verkar för den rena förståelsen av Evangeliet och av kyrkan. I den ena lysande framställningen efter den andra framställer han kyrkan i all sin skönhet och rikedom - och nu talar vi inte om penningens guld, utan sanningens. Det är tanken och ordet som är denne påves talenter, och han använder dem fullt ut på ett sätt som är så osjälviskt att det förvånar även de mest initierade bedömare. Betydande framsteg har gjorts i dialogen med muslimska företrädare och med Östkyrkan har klimatet inte varit så vänskapligt sedan sekler. Benedikts Jesusbok såldes ut i alla förstaupplagor, och märkligt nog tycks det inte vara ungdomen som finner honom svår att förstå, utan de som i likhet med Politi var unga runt 1968.
Ibland kan förändring vara svårt även för en journalist.
Politi, som skrivit böcker om Johannes Paulus II:s politiska betydelse, vill uppenbarligen se påven som en aktivist och världsförbättrare. Men påven har inte den uppgiften. Påven ska försvara det stora JA som finns bakom varje litet nej. Och det kan han göra ofta genom att inte göra något alls. Han behöver inte ens vara omtyckt för att fullgöra sitt ämbete. Precis som Petrus måste han vara på sin vakt emot dem som vill bryta ny mark med hänvisning till folkets önskemål och tidens krav.Nu verkar det som om Politi inte uppmärksammat hur målmedvetet påven verkar för den rena förståelsen av Evangeliet och av kyrkan. I den ena lysande framställningen efter den andra framställer han kyrkan i all sin skönhet och rikedom - och nu talar vi inte om penningens guld, utan sanningens. Det är tanken och ordet som är denne påves talenter, och han använder dem fullt ut på ett sätt som är så osjälviskt att det förvånar även de mest initierade bedömare. Betydande framsteg har gjorts i dialogen med muslimska företrädare och med Östkyrkan har klimatet inte varit så vänskapligt sedan sekler. Benedikts Jesusbok såldes ut i alla förstaupplagor, och märkligt nog tycks det inte vara ungdomen som finner honom svår att förstå, utan de som i likhet med Politi var unga runt 1968.
Ibland kan förändring vara svårt även för en journalist.
Ett gott råd till våra nyhetsredaktörer
Marie Söderqvist sammanfattar med sin befriande enkla stil hysterin kring påvens tal till kurian. Detta i en krönika i Expressen.
Ordet hysteri är här verkligen på sin plats. Att flera tidningar, däribland Aftonbladet och Dagens Nyheter, på ledarplats - upprepar de förvridna citaten och vantolkningarna, trots att stora delar av bloggvärlden redan insett att substans saknades - det säger en hel del om journalistkårens yrkesmässiga brister. Har man läst de korta pressetiska reglerna någon gång? Punkt 2 lyder:
Ordet hysteri är här verkligen på sin plats. Att flera tidningar, däribland Aftonbladet och Dagens Nyheter, på ledarplats - upprepar de förvridna citaten och vantolkningarna, trots att stora delar av bloggvärlden redan insett att substans saknades - det säger en hel del om journalistkårens yrkesmässiga brister. Har man läst de korta pressetiska reglerna någon gång? Punkt 2 lyder:
Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.Vårt förslag är: Förstora upp denna text, rama in den och häng på väggen i varje redaktionslokal. Kanske också på kaffeautomaten.
Subscribe to:
Posts (Atom)
