Vägen ut - vägen bort

I SvD den 21 oktober finns det en hel sida som för en gång skull handlar om katolska kyrkan. Det är en artikel av Gunnel Vallqvist som recenserar en intervjubok med kardinal Carlo Maria Martini. Mycket sällan tas nyheter upp i våra rikstidningar som relaterar till det katolska tänkandet. Inte heller påvens utspel beaktas, utom om de kan bekräfta den gängse bilden av kyrkan som moraliskt trångsynt, reaktionär, bångstyrig och hopplöst gammalmodig.

Dessvärre är detta inget undantag. Här får Gunnel Vallqvist i förrädiskt objektiva ordalag - delge sin mening att den påve kyrkan nu har är ett olycksfall i den Helige Andes ledning.

Vi fick ingen påve Martini, vi fick inte den kyrka han drömde om.

skriver hon och ansluter alltså nära till vad f. kulturchefen Werkelid skrev redan innan konklaven (se tidigare inlägg).

Här framträder nu en kyrka som är allt annat än Kristi kropp, en röst i öknen. Den skrämmer människor genom att tala om sexualitet, och dess trogna betraktas som dumma får som låter sig ledas hur lätt som helst.



Nidbild av katolska kyrkans troende?






Istället är det fritänkarna som är de avundsvärda, de som går emot, tvivlar eller rent av hoppar av.

I artikeln finns ett längre citat:

”Om någon lämnar kyrkan ­eller ämbetet tar jag det inte så hårt; mycket mer bedrövar det mig när folk inte tänker utan bara låter sig fösas med. Jag vill ha tänkande människor, det är det viktigaste. Om de är troende eller inte spelar mindre roll"

Man kunde tycka att en prästs uppgift är att leda själarna till himlen. Men uppenbarligen handlar det här om något annat; att leda människor till att tänka själva. Och det verkar som om denna självständiga tankeprocess inte kan föra någon annanstans än bort från vad läroämbetet undervisar genom de heliga och traditionen.

Här finns alltså ett annat läroämbete än kyrkans, som sägs vara mera pålitligt. Nämligen det som styrs av den egna uppfattningen (av kardinal Martini kallad "den inre Mästaren") - och inte låter sig kuvas av sådana futila saker som lydnad, hörsamhet, trohet, löften, offer, efterföljelse...kärlek till Herren och hans kyrka.

Vilken storhet finns i denna väg?

Det man inte kan tala om, därom skall man tiga

Rikstidningen Svenska Dagbladet - en gång känd för sin balanserade journalistik och höga kvalitet - sällar sig numera till boulevardpatraskpressen. Inte bara genom radikalfeministiska Idag-sidor utan också med krönikor som får den mest tolerante att säga upp prenumerationen. Att påven och kyrkans attackerats från både en Vallqvist och en Werkelid kan man kanske förstå, utifrån deras bakgrund som dissidenter i sin egen kyrka. Åtminstone brukade deras artiklar vara välskrivna, till och med den krönika där påve Benedikts val profeterades med de historiska orden att

nu finns risken att han (Ratzinger) verkligen blir påve, till ålder ännu valbar och med en strategisk maktstruktur under sig som säkert kan överrösta den helige ande.

Att vår påve skulle bli påve trots Den helige Ande var alltså före kulturchef Werkelids överygelse.Låt oss hoppas han ändrat sig.

Emellertid finns det alltid en grad till i helvetet. Nu den 10 oktober förkunnas nämligen i en krönika av en viss Anna Larsson att

små onda män avlöser varandra

i Petri Stol.

Intellektuellt enkelriktade och utan grundläggande empati för sina medmänniskor utfärdar de fördömanden på löpande band. Av homosexualitet. Aborter. Utomäktenskapligt sex. Och såklart preventivmedel.

Krönikören Anna Larsson redovisar inte sin egen intellektuella bakgrund, uppenbarligen tycker hon den dock räcka till för att utskopa en av vår tids största teologiska snillen, erkänt både av hans beundrare och motståndare. Detta mest med kommentarer om hans klädsel(!). Ty för henne är han bara

en gubbe i klänning med gammaldags idéer

och

den där ogifta 81-åringen i den lustiga hatten

som naturligtvis inget kan veta om det han inte prövat.

Att kvinnor dör i barnsängar är påvens fel. Ty han tillåter inte preventivmedel. Detta är artikelns huvudbudskap. En fet, föga specificerad anklagelseakt med andra ord.

Går logiken ihop? Det gör den naturligtvis inte.

Ansvaret faller tungt på redaktionen att släppa in så undermåliga texter, att de knappast ens skulle platsa i en högstadieuppsats, men däremot förmodligen kvalificera sig till ett förtalsmål i tingsrätten.

Kampanj med dubbelbottnad agenda

Den senaste tiden har RFSU gått ut i en sorts kampanj under namnet Mammakampen. Ett seminarium hölls på Mors Dag och en debattartikel har publicerats i Uppsala Nya Tidning. Budskapet är att mödradödligheten i U-länderna är oacceptabel. Därför har man bland annat en kampanj för att utbilda barnmorskor i Nicaragua, som finansieras av SIDA.

Detta låter ju behjärtansvärt. Det finns väl inget mera tragiskt än att en kvinna skall dö i onödan i barnsäng, kanske även barnet, och även lämna andra barn moderlösa.

Men läser man vidare så undrar man om det verkligen är upprördheten över detta som är skälet till kampanjen. I artikeln sägs nämligen att

Detta sker trots att många liv skulle kunna räddas genom insatser som sexual­undervisning, preventivmedel, läkarvård samt lagliga och säkra aborter.

Och litet längre ner:

Men även om pengarna finns, bromsas insatserna av att katolskt dominerade länder, som Polen, Irland och Malta hellre proklamerar avhållsamhet än ser en ökad användning av preventivmedel och tillgång till lagliga aborter.

Läkarvård är alltså bara en liten del av saken. Det tycks som om sexualundervisning, preventivmedel och "lagliga och säkra aborter" är betydligt viktigare. Eftersom katolsk kristen tro inte kan acceptera preventivmedel och abort anges i snart sagt varje artikel "katolska kyrkans makt" som huvudorsak till mödradödligheten, detta i form av indignerade och hätska angrepp.

I en artikel på RFSU:s hemsida sägs tydligt att

Säkra och lagliga aborter är avgörande för att kunna minska mödradödligheten.

Så genom att avbryta graviditeten skall mödradödligheten minskas. Men på det sättet blir det ju inga mödrar. Mammakampen blir snarare en kamp emot moderskapet!

Borde det istället inte stå i främsta rummet att förstärka mödravården i den form som räddar liv - både mammans och barnets? Här skulle SIDA och även RFSU säkert kunna göra stora insatser.

Men istället använder man mödradödligheten som ett argument att slå sig in med program för "reproduktiv hälsa", vilket alltid innebär propaganda för inducerad abort och sexualundervisning, det vill säga information om hur man kan ha ett bra "sexliv" och samtidigt undvika både familjebildning och graviditet. Att dessa ideal strider mot hela folkkulturers övertygelse att vi fått sexualiteten för att ge tillbaka något större och att barn är gåvor från Gud, detta tycks man bara hysa förakt inför.

Ty det märkliga förhållandet föreligger, att inom Riksförbundet För Sexuell Upplysning saknas helt upplysning om hur man gör för att bilda familj, ta ansvar för den och de barn som eventuellt kommer.

Sensus, värdegrund och människans värdighet

Vi rapporterade den 23 juli att studieförbundet Sensus sponsrar Pridefestivalen och deltog med en rad aktiviteter, som även för den mest tolerante kristtroende innebär utmaningar mot uppenbarelsens sanning. Redaktionen tillställde ett brev till förbundschefen Mats Bernerstedt. Brevet och svaret kan läsas här.

Svaret är precis så diplomatiskt som man kunde förvänta sig. Det sägs bland annat att

Vår grundhållning är att inte undvika svåra och laddade frågor. Som organisation är det också vår grundhållning att inte ställa oss bakom olika åsikter - det är den enskildes uppgift att göra.

Men här gällde knappast valet att undvika frågor, utan istället handlade det om hur bibeltolkning utifrån teorier om könets ovidkommande, uppträdanden från "komiska lesbianer", som ska få publiken att "omkullkasta normer" etc - hur dessa aktiviteter kan förenas med studieförbundets kristna värdegrund. Dessutom är det klart utsagt att en av festivalens huvudmålsättningar var att verka för att den kristna värdegrunden upplöses och marginaliseras. "Svensk synd - bryter gränser". Synden som frälsningsväg alltså.

Studieförbundets medlemsorganisationer borde väl ändå få ett ord med i saken. Banker och andra företag som sponsrade festivalen hade väl knappast egna arrangemang i den. Men det hade alltså Sensus.

Förbundschefen hänvisar till

respekt för varje enskild människa och ett ansvar att motverka att människors värdighet kränks.

Men det är knappast respektfullt mot den enskilda människan att delta i en festival vars syfte är att försöka dölja eller - ännu värre - applådera synden. Ty ingenting är människan och hennes bestämmelse mera ovärdigt än just synd.

En antikatolsk bagatell

Den 6 augusti hade tidningen Dagen en liten insändare, där en viss Sandro Sandrinelli, "före detta katolik", ondgör sig över att fader Magnus Nyman fick tala till punkt om sin syn på prästämbetet i radions religionsmagasin "Människor och tro". Han frågar hur professor Nyman kan vara så

historielös, okunnig och fullständigt bedragen av den romerska katolska elitens indoktrinering och propaganda.

Insändaren besvarades sedan av den katolska skribenten Bitte Assarmo, som duktigt försöker förklara den katolska uppfattningen, och dessutom den odiskutabla respekten för andras tro och otro:

Fel tro, otro - det är uttryck som används av fundamentalister och som många samfund (däribland katolska kyrkan) lagt till historien.

Men är det så? Kan vi inte tala om fel tro? Om otro? Visst kan vi det! Hur skulle vi annars kunna övertyga en enda själ om att sanningens grund finns hos Gud och ingen annanstans? Jesus själv förebrådde ju lärjungarna för deras "otro och halstarrighet" (Mark. 16:14). Och Dignitatis humanae - den för sin öppna hållning gentemot andra religioner både prisade och kritiserade koncilietexten från 1965 - lär oss att

Alla människor är förpliktade att söka sanningen, framför allt när det gäller det som rör Gud och hans kyrka; och när de har funnit den, skall de ansluta sig till den och vara den trogna.

Men också att de kristna ska

uppföra sig kärleksfullt, klokt och tålmodigt mot dem som har en felaktig uppfattning eller är okunniga om tron.

Alltså kan vi visst tala om en felaktig tro. Inte bara det. Det är vår plikt att påpeka lögnen och osanningen närhelst vi möter den, fast på ett kärleksfullt sätt.

För en som varit med ett tag så blinkar varningslamporna omedelbart för språkbruket i den före detta katolikens insändare. Ingen katolik talar om "den romerska katolska eliten" till exempel. Slår man sedan på namnet så finns det inte att uppbåda en enda Sandrinelli i vårt land. Här må vi kanske ha fel, men nog anar man en annan personalia bakom insändaren än en "före detta katolik" med italienskt klingande namn.

Katoliker skriver öppet brev - eller?

Kyrkans tidning rapporterar om den halvsidesannons som den italienska vänstertidningen Corriere della Sera publicerade fredagen den 25 juli. Artikeln talar om ett femtiotal katolska grupper som direkt uppmanar påven att påbörja en "reformprocess" för att avskaffa det s.k. preventivmedelförbudet. Med detta menas den linje som katolska kyrkans läroämbete alltid intagit när det gäller födelsekontroll, och som accentuerades med encyklikan "Humanae vitae" 1968.

Kampanjen är regisserad av organisationen Catholics for Choice. Vad är då detta? Denna lobbyorganisation grundades på 1970-talet av några kvinnor i New York. Modergruppen hade en annan titel: "Catholics for the Elimination of All Restrictive Abortion & Contraceptive Laws". Dess första ordförande var Joseph O'Rourke, en fd jesuitpater som blivit suspenderad. Dess tredje ordförande var Frances Kissling. Efter ett halvår i kloster utträdde hon på grund av sina åsikter gällande skilsmässsa och abort. Hon grundade sedan abortkliniker både i New York och utomlands, och blev därför exkommunicerad av sin biskop.

Nuvarande ordföranden Jon O'Brien har varit mycket aktiv att ändra abortlagarna i Irland och särskilt i underutvecklade länder. Han har anlitats av bl.a. SIDA, som bekostar abortkliniker även i länder där detta är förbjudet enligt lag.

Organisationen har stor budget, som bekostas av en mängd fonder. Många har stödområden som knappast gynnar den katolska saken, däribland The Playboy Foundation. På programmet står fri abort, fri tillgång till preventivmedel, samt en rad åtgärder för att förändra synen på sexualitet hos katoliker. Dessutom verkar man för vigning av kvinnor till präster och upphävande av celibatet, samt att Heliga Stolen skall berövas observatörsstatus i FN.Man har även en särskild bevakning av påven, kallad Pope-Watch, vars bidrag har det gemensamma att ge en negativ bild av påven och hans inflytande, som man vill skall starkt reduceras.

Amerikanska biskopskonferensen har helt tagit avstånd från organisationen, som man inte anser vara katolsk. En biskop Bruskewitz har dessutom uteslutit organisationens medlemmar i hans stift från den sakramentala enheten med kyrkan.

Detta är en bakgundsinformation som bör finnas med när man läser om detta öppna brev till påven, som ibland ges intrycket att vara en spontan reaktion från katoliker i allmänhet. Men alltså är en välfinansierad stategisk kampanj från en lobbyorganisation.

Får man vanhelga sakrament?

I USA rasar katoliker nu över en händelse i Florida. En student tog en konsekrerad hostia med sig ut från mässan, enligt honom själv för att förevisa andra. Någon - en flicka - försökte fysiskt hindra honom, och han mottog efter mässan hotfulla kommentarer. Studenten gjorde stor sak av detta och gick till ledningen för universitetet. Hostian är nu återlämnad. Så vad är det frågan om?

Jo, en biologiprofessor i Minnesota, P.Z. Myers, gjorde en lång och blasfemisk kommentar på sin mycket lästa blogg Pharyngula där han kallar den konsekrerade hostian för ett "j_kla kex" och han menar alla upprörda katoliker vara

vilseförda galningar som skriker och vill att mänskligheten ska dansa efter deras mytiska tamtamtrummor.

Det är anmärkningsvärt att bloggen presenteras som om den handlade om naturvetenskap: "Evolution, development, and random biological ejaculations from a godless liberal". Men vid närmare beskådan så tycks det mest vara attacker mot kristna som professorn ägnar sig åt på sitt kontor.

Men professorn går ännu längre än reflekterar. Han föreslår att man skall skicka in konsekrerade hostior till honom så han kan

vanhedra dem, gladeligen, och med fanfar

Vidare att behandla dem med

djup respektlöshet och grovt kexövergrepp, detta med glädje och gapskratt i mitt hjärta.

Till detta inlägg kom det sedan 2000 kommentarer, många som hejade på professorn, i enlighet med den ateistiska principen "det man inte tror på måste man vanhelga, annars kan det tolkas att man tror på det". Men också många upprörda röster från katoliker och andra.

Sagt och gjort - hostior inkom i brev, och professor Myer stack en rostig spik i en hostia och kastade den i soporna, med ett blad ut Koranen och Richard Dawkins bok God Delusion. Ty "inget är heligt". Triumferande beskrev han sedan sin heroiska gärning på bloggen.

Även den uppburne evolutionisten Richard Dawkins går in till försvar för Myers blasfemiska uttalanden. Han uppmanar alla skriva stöd för professor Myers och häcklar "någon kallad Bill Donohue" (han är president i Catholic League for Religious and Civil Rights , den största civilrättsliga katolska organisationen i USA ) för att hans "verklighetsuppfattning är så svag att han inte kan skilja ett kex från Jesus." Och han konstaterar att frågan "sammanfattar allt som är löjligt i det religiösa sinnet."

Hela saken har kommenterats av några katolska skribenter, särskilt Mark P. Shea i sin blog är mycket tydlig: Vi katoliker ska inte låta oss utsättas för dessa angrepp, menar denne krönikör. Vi måste handla som vid ett brottmål liknande andra, att rita hakkors på synagogor t.ex., söka rätt i sak, gå till domstol. Det handlar om vår trovärdighet.