Fallet Mixa: Påven sökte reparera - ingen annan

Vi har tidigare rapporterat, här och här, om hur biskopen av Augsburg, Walter Mixa, blev avsatt av minst sagt oklara skäl. Nu har han fått en position igen, som rådgivare i det Påvliga rådet för hälsovård. Han skall bland annat ansvara för de sjukas pilgrimsfärder till Lourdes.

Fallet är knappast hedrande för inblandade, i synnerhet inte de tyska biskopskollegerna. Biskop Mixa gjorde sig känd som en dynamisk och mycket utåtriktad person. Han var också mycket populär just på grund av sin öppenhet och sitt engagemang för andra. (Helt nyligen vittnade biskop Mixa i rätten mot en bedragare, som han godtroget lånat 5000 Euro till för en påstådd operation.) Han framträdde gärna i radio och TV och citerades ofta som exempel på hur förstockad den omoderna "romerska" kyrkan är. Men uttalandena var knappast så kontroversiella; som att tyska staten vill göra reproduktionsmaskiner av kvinnorna genom att tvinga dem ut på arbetsmarknaden utan möjlighet att vara med barnen, att sexskandalerna i katolska kyrkan följde på den sexuella revolutionen under 70-talet, att Israels palestinapolitik är orättfärdig och att aborter är en sorts Holocoast. Att säga sådana saker räcker för att betraktas som "konservativ" i Tyskland. Och då kan man lätt hamna i onåd hos den opinionskänsliga biskopskonferensen.

Följdaktligen startades en febril aktivitet att hitta något mot honom. En anmälan kom om barnmisshandel. Mixa skulle som ung präst ha givit tre flickor och två pojkar örfilar, när han var rektor på en nunneskola, detta på sjuttiotalet. I den intetrnationella pressen blev detta till ett exempel på "child abuse", och man kan ju då ana i vilket fack biskopen snabbt insopades. Han erkände det kunde ha hänt att han tillrättavisade en del elever med en örfil, men att det knappast var kontroversiellt på någon skola under denna tid.

Alltså - detta räckte inte. Plötsligt dök det upp uppgifter att han inköpt antikviteter och konst för kyrkliga stiftelsepengar. Det visade sig handla om ett kopparstick av Piranesi, som inköpts av en vän för att pryda prästbostaden, samt ett krucifix och en Mariaikon . (Hur många av våra egna herdar skulle passera en sådan kontroll av inköpen?) Föremålen lät han hänga kvar när han flyttade. Så - det var heller inte riktgt nog. En dossier sattes ihop, innehållande allt från rent skvaller, som att det var misstänksamt att han fick så många prästkallelser, att han badat bastu med seminarister (!) och bjudit dem på vin, att han skulle vara alkoholiserad och verklighetsfrämmande, att han hade homosexuella böjelser (fast han å andra sidan beskyllts för just motsatsen, nämligen att ha uppmanat seminaristerna att inte ha några som helst sexuella kontakter, i synnerhet inte homosexuella, och på detta sätt uppvisat "homofobi"), till beskyllningar att Mixa skulle förgripit sig sexuellt på en ministrant i Eichstätt.

Med denna dossier reste ärkebiskop Robert Zollitsch och kardinal Lehmann till påven med en bestämd uppmaning att få honom att ta avsked. Och mycket riktigt - Mixa blev kallad till påven och skrev under sin redan förberedda avskedsansökan, varefter han uppmanades gå i kloster. Även hans pressekreterare, Dirk Hermann Voss, fick avsked, detta för att han försvarat biskopen istället för att uppmana honom krypa till korset. Voss, jurist, chef för ett stort katolskt bokförlag, Sankt Ulrich Verlag, och rådgivare i påvens mediaråd, hade också tidigare hamnat i onåd hos biskopskonferensen. År 2006 retade han nämligen gallfeber på gayrörelsen och andra efter att kritiserat en artikel i en tidskrift utgiven av Augsburgs katolska högskola, där homosexuell samlevnad bejakades.

Nu kunde biskopskonferensen pusta ut.

Men det fanns några detaljer man inte tänkt på. För det första hade innehållet i dossiern läckt ut i media - kanske avsiktligt - med en del personer namngivna, däribland den unge man Mixa skulle förgripit sig på. Han och hans fästmö förstod ingenting, de protesterade offentligt och sade att biskop Mixa aldrig rört honom. Han deklarerade stolt att han gjort altartjänst sedan han var liten i katedralen i Eichstätt, och skulle han få en kallelse av biskop Mixa igen skulle han infinna sig omedelbart vid altaret.

Ärendet överlämnades till domstol - som på ett par dagar avskrev alla anklagelserna på grund av att det saknades grund - allt byggde på löst skvaller. Presskampanjen fortsatte dock - nu hette det från Augsburgs biskopskontor att den olycklige biskopen behandlades på sjukhus för sin alkoholism - men i själva verket var det en planerad knäoperation.

Biskop Mixa har sedan förklarat att han stod under stark psykisk press att skriva under sitt avsked, och att han inte kände sig fri. Dessutom byggde avskedet på falska grunder. Enligt en juridisk utredning skulle detta innebära att avsättningen är ogiltig. Han erkände sina svagheter och misstag, men inga brott, och var beredd att kämpa för att återta biskopsstolen.

Att nu påven ger biskop Mixa en funktion i kyrkan innebär en sorts upprättelse. Det är allmänt känt att förhållandet mellan den tyske påven och hans hemlands biskopar inte är rakt igenom harmoniskt. Och mycket riktigt har det kommit uttalanden från Augsburgs stift att påvens beslut är "olyckligt".

Olyckligt - ja, för vem då? Alla inblandade i det här fallet, med undantag från påven, som förts bakom ljuset, borde anlita sin biktspegel och katekes, och läsa in vad det åttonde av Guds bud egentligen innebär rent konkret.

Vem äger kunskapen?

I söndagsmorgonens krönikeprogram Godmorgon världen fanns ett inslag om de republikanska politikernas inställning till evolutionsteorin. Man diskuterade huruvida tveksamheter till teorin är verkliga eller bara en markering om grupptillhörighet. Professor Nils Uddenberg var "fascinerad" att man kan ha en så ovetenskaplig syn på saken, att man till och med talar om evolutionsläran som en samling teorier. Med Uddenbergs egna ord:

Evolutionen är en "ickefråga" - den kan helt enkelt inte ifrågasättas, den är en grund för all framtida biologisk forskning precis som det är en grund för all senare astronomi att det inte är jorden som är universums centrum utan vi snurrar runt solen och så vidare....

Det var ju intressant att Uddenberg fastnat i den galileiska världsbilden, med solen som universums centrum. Här kanske det behövs lite uppdatering av hur fysikerna ser på universum och dess centrum numera. Att sedan Uddenberg menar att man inte kan ha åsikter om vetenskapliga teorier utan de kan bara accepteras såvida man inte systematiskt går tillväga och presenterar en lika underbyggd alternativ teori, , det är en ren lögn. Diskussioner förekommer inom alla vetenskapsgrenar; åsikter, spekulationer, gissningar, hugskott...inte minst inom evolutionsvetenskapen, som undergår ständig revision. Nu vet man att miljön kan sätta sina avtryck direkt i genverkan, och att dessa avtryck i vissa fall kan nedärvas, sk transgenerationell epigenetisk nedärvning. Därmed är en darwinistisk dogm under upplösning. En annan vetenskaplig diskussion som pågår är huruvida artbildning sker i små steg över många generationer eller språngvis genom att förändringar i arvsmassan omedelbart stabiliseras i vissa miljöer.

Att försöka ge sken av att vetenskapen är en verksamhet som är upphöjd från varje spekulation och inte kan ifrågasättas - det är i själva verket en ovetenskaplig syn på vetenskapen, en auktoritetsbundenhet som just den vetenskapliga metoden förkastar. Den forskare som klamrar sig fast i sina "darlings" öppnar inga nya vägar till kunskap - de stängs istället igen.

Filosofen Roland Poirier Martinsson påpekade också att i grunden finns också en fråga om föräldrars rätt att uppfostra barnen. Har man som förälder rätt att undervisa barn om uppfattningar som inte stämmer överens med den förhärskande synen? I programmet görs detta till en "svår fråga".

För att få klarhet måste man först och främst känna till den vetenskapliga metoden. Här finns en gradskillnad mellan olika beskrivningar av verkligheten. De kan vara hypoteser, alltså grova gissningar, som frågan om var de första människorna levde. Det kan vara teorier, som alltså är hypoteser som understöds av fakta, som relativitetsteorin. Eller det kan handla om vedertagna sanningar, teorier som vunnit acceptans under lång tid och har fått större evidens, som den om jordens sfäriska form.

Men teorier gäller endast tills det framkommer bättre teorier och inte ens vedertagna sanningar går säkra. Ett exempel är flogistonteorin som dominerade synen på hur materia hålls samman, under 1700-talet, ända tills Scheele upptäckte syret och Lavoisier beskrev oxidationsfenomenet. Den helt förhärskande teorin försvann under loppet av ett par år. Idag är den bortglömd.

Det finns alltså ingen som helst orsak till oro att barn skulle bli hjärntvättade mera än andra av vetenskapligt felaktiga teorier eller uppfattningar om omvärlden. Om man skulle kalla det övergrepp att undervisa barnen om att Gud är "skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; " så finns det åtskilligt i skolornas kursplaner som också kunde kallas för "övergrepp". Man måste förlita sig på att sanningen är åtkomlig och att den kan igenkännas av envar.

Ledare utan motstycke

Påven Benedikt XVI är nu i Mexiko, vägarna kantade överallt av troende mexikaner - ja, överallt till skillnad från till exempel i hans hemland Tyskland, där det var betydligt glesare mellan folkleden. Den 84-årige påven ser förvånansvärt vaken och rörlig ut, fast vi vet att hans ämbetes plikter drar kraften ur honom. Resan innebär hundratals personliga möten och miljonstals förväntansfulla själar hälsar honom utmed vägarna, som en apostels ankomst. Och en apostel är han ju - för den heliga tron. Ingen annan - kunglighet, statsledare eller ens popstjärna - kunde uppväcka så många människors hängivenhet och få dem att vänta i timmar i hetta och damm, för att eventuellt få en skymt och en välsignelse. Orsaken ligger inte i påvens personlighet utan i hans ämbete. Påven är den samlande principen i världen för det folk som enas över tid och rum i trosbekännelsen. Han är unik i allt, som symbol, som ledare, i sitt budskap, i sitt sätt att framföra det, i sin tillgänglighet och öppenhet. Det finns helt enkelt ingen motsvarighet, och just därför kan han också helt riskfritt missförstås, häcklas och hånas, avsiktligt misstolkas, användas för olika syften. ""Nu har han två roliga hattar", "stoppa påvens mörkermän", "påven angriper HBT-personer genom att framhålla kärnfamiljen", "påvens budskap skapar stigmatisering, ofrihet, mytbildning och okunskap" etc.

Men dessa röster bortser helt från vad katoliker känner och vad de tänker när de möter en påve: "Det är tron som rör oss", sade Alejandra Angola som bar sovsäckar åt övernattande ungdomar. "Att få hälsa honom kan förändra våra liv", sade en Antonio Martinez utmed kortegevägen. "Han kommer med nåd till oss".

Påven mötte också biskopar i den stora biskopskonferensen CELAM, som är i Leon. (Han avråddes att besöka Guadalope och Mexico City beroende på höjden över havet. ) I ingången till vespern kom han dem nära. Lite störande var det att se att flera biskopar var mera upptagna av videofunktionen i sina mobiltelefoner än att koncentrera sig på att verkligen möta påven som personer. Det är ett mänskligt men inte särskilt övervägt beteende. Och knappast artigt heller.


Nu väntar närmast Kuba och ett eventuellt möte med den siste kommunistikonen Fidel Castro, kanske även hans vän, Venezuelas president Hugo Chavez. Castro har vana från tidigare påvebesök, 1998 mötte han påven Johannes Paulus II i ett historiskt samtal. Det sades att ingen annan statsledare varit bättre förberedd än Castro, som bland annat lusläst påvens alla encyklikor .

Kyrkan växer?

Vi läser i Signum att antalet katoliker i världen bara ökar - nu är man uppe i 1,3 miljarder eller 17,7 % av befolkningen i hela världen. Även antalet präster har ökat enligt denna kommuniké, främst då i Asien och Afrika.

Det hela låter ju som om allt är ganska bra. Men går man till andra källor som explicit återger förhållandena i kyrkans ack så viktiga europeiska mylla, så framträder en annan bild: I Frankrike finns nu endast 710 seminarister, en nedgång med 3% sedan året innan. Det har inte sedan Franska revolutionen funnits så få kallelser. År 1966, strax före konciliet avslutades, fanns det 4536 seminarister, eller sju gånger fler. I Europa är det också en årlig minskning av antalet studerande i filosofi och teologi vid de ecklesiastiska högskolorna med 10,7 %.

I Irland är blott 1,6 % av prästerna under 35 år, ändå finns det bara 10 seminarister just nu i Dublin till exempel; som alltså inom kort ska fylla tomheten efter ett par hundra pensionerade präster. I Spanien saknar mer än 10 000 församlingar av totalt 26 000 en kyrkoherde. Genomsnittsåldern bland prästerna är 63 år. För inte så länge sedan lämnade den siste jesuiten Toledo, något fullständigt otänkbart för tjugo år sedan, och den magnifika kyrkan San Illdefonso är nu museum, inträdet är 2,50 €. Visst, spanjoren i gemen erkänner ännu sin religion som katolsk och de religiösa högtiderna är allt populärare. Men 47 % av befolkningen går aldrig ens i söndagsmässan.

Talar vi om Asien måste man också räkna med ökningen av folkmängden. Filippinerna: Flera kallelser, javisst, men ändå går det 10 000 själar på en enda präst.

När det gäller klostren så är bilden ännu mer dramatisk. Stora benediktinkloster i Tyskland och Frankrike har fått läggas ner, efter sekler av förvaltande av den västerländska mystiken. I Italien har dessutom en mängd mindre kända ordnar helt försvunnit, liksom i tysthet. Det enda kvarvarande kamaldolenserklostret i Frankrike hyser två äldre polska systrar. Ett stort dominikankloster, byggt för mer än hundra systrar, har idag nitton, alla äldre. Innan konciliet var de ett sjuttiotal. Klarissornas kommuniteter i Frankrike och Spanien, klostren kunde på 60-talet vara livaktiga bönecentra, ofta med mer än 50 systrar, stänger nu ett efter ett, detta efter 600 år av överlåtelse. Trappisternas saga är all inom en tioårsperiod. Dominikanklostren i Tyskland drivs som spaanläggningar, om än med krucifix i receptionen. Etc.

Ser vi till lekmannaengagemanget har även det minskat radikalt i Europa. I Frankrike räknar man att endast 2% av befolkningen går i heliga mässan regelbundet, liknande kan sägas om Österrike och Tyskland.

Ljuspunkterna är märkligt nog de ordnar som återgått till sina ursprungliga regler: Abbaye de Notre Dame de Fontgombaud, Solesmes till exempel har ett hundratal munkar, Our Lady of Clear Creek abbey och flera ordnar i USA ökar också, såsom de "återreformerade" Immaculatafranciskanerna. Ett strålande undantag är också benediktinerna i Nursia. Allt började med en amerikan, Rev Cassian Folsom OSB, som tyckte det var ledsamt att inga benediktiner fanns i helgonets födelseby. Efter en gudomlig inspiration på tåget mellan Rom och Neapel flyttade han in i ett garage i byn med några munkar. Detta var 1998. Nu är man redan ett dussintal, man får inte plats för alla kallelser, man står just i begrepp att starta ett bryggeri för försörjningen.

Även de mera strikta rörelserna när det gäller läran får kallelser; från personalprelaturen Opus Dei vigdes nyligen 35 diakoner och i Legionaries of Christ vigdes innan jul 49 nya präster, trots de tidigare uppmärksammade skandalerna kring grundaren. Annars får man nog räkna den mycket särpräglade Neokatekumenala rörelsen som den snabbast växande lekmannarörelsen just nu, med sina 40 000 kommuniteter världen runt. Med egen liturgi och katekes riskerar man dock alltid att det är gemenskapen i den egna rörelsen som fångar intresset mera än den eviga sanningen.

Sammanfattningsvis så är det reformerade och "moderniserade" äldre ordnar som avtar (dominikaner, franciskaner, jesuiter, trappister, cistercienser...) medan mera traditionellt orienterade ordnar tenderar att öka.
Man kan anlägga olika analyser på denna statistik. Men helt klart så kan allt inte skyllas på tiderna som sådana. Hela 1900-talet har ju präglats av modernitetens dominans. Den så kallade evangelisationen har uppenbarligen inte skördat framgångar om man med detta menar en livskraftig kyrka, som väcker kallelser och kan påverka även samhället. Men kyrkan är ingen affärsverksamhet, som man kan lägga ner i brist på kunder. Den kommer att finnas kvar, genom de sannskyldiga troende och de äkta kallelserna, som alltid kommer, om än inte ymnigt.

En rättelse

En läsare påpekade att debatten om den förestående lagändringen för inseminering inte handlar om IVF, alltså befruktning utanför livmodern, utan endast "assisterad befruktning", dvs man för in manliga könsceller i livmodern. Detta är riktigt - vi har gjort fel här. Men likväl innebär metoden att man väljer könsceller från en man, som också är utvald på grundval av några få kriterier som är bestämda av mänskliga val, ej naturens (det som brukar gå under namnet "naturligt urval"). Provet genomgår tvättning, selektion av orörliga spermier, och vid frysning sätts kemikaler till.

Alltså handlar det även här om ett ingrepp i själva fortplantningsprocessen. Man måste ifrågasätta motiven bakom att genomdriva ännu en lag som ändå rent konkret berör ett fåtal individer, men påverkar hela samhället när det gäller synen på människan; vilka vi är, vilka våra rättigheter är, vad faderskap innebär för en människa.

Monark med Guds nåde

DN har i en ledare uttryckt önskemål om ändringar i vår grundlag. I först hand gäller det statschefens bekännelse, i andra monarkins avskaffande.

I dag finns inga grundlagshinder för en svensk regent att vara alkoholist, nazist, kommunist eller brottsling. Vad som däremot är förbjudet är att inte tro på Gud, eller att kalla Gud för Deus, Jahve eller Allah. Med tanke på alla fördomar som ateister, judar, katoliker och nu muslimer utsatts för i vårt land är förbudet helt orimligt.

DN-skribenten har då inte förstått den konstitutionella monarkins absolut mest fundamentala funktion: att den ska vara en samlande symbol för nationen och representera en kontinuitet. Av monarken krävs det då vissa lojaliteter. Först och främst till själva statsskicket. Sedan till grundlagen. Monarken kan förmodligen inte vara uttalad kommunist eller nazist utan att bryta mot den neutralitet, som förväntas av statschefen. När det gäller religion så bör monarkens tro anknyta till en kontinuitet. Om Sveriges eller Englands eller Förenade Arabemiratens monarker plötsligt skulle anta en tro som få i befolkningen kan ansluta sig till, som dessutom vore ett brott mot traditionen, så vore det att missförstå sin roll. Då får man göra som drottning Kristina; abdikera (fast hon ju egentligen bara anslöt till "fädernas tro").

Men man kan för den skull inte från vår statschef kräva en total tolerans gentemot alla religioner. Det låter nästan så i Signumbloggen när Kjell Blückert ondgör sig över en rubrik som ju bara hårddrar konsekvenserna av att vara kristen:

Men varför då ta i med en braskande rubrik som "Tvinga inte Estelle att ta avstånd från islam”, när man mycket väl vet att det inte finns några rörelser i Svenska kyrkan, annat än vissa enskilda tokdårar, som skulle brista i respekt för andra konfessioner och religioner."

Om det nu visar sig att prinsessan Estelle kommer att anta den kristna tron, så måste hon också ta avstånd från islam, precis som alla kristna. Man kan nämligen inte både omfatta att Uppenbarelsen tog slut i och med den siste apostlens död och samtidigt erkänna att en ängel uppenbarade för Mohammed femhundra år senare, att Kristus inte var den han utgav sig för att vara. Dämed är det inte sagt att man måste ta avstånd från våra troende bröder och systrar muslimerna. De ska respekteras om de lever i god tro. Men man kan inte omfatta två sanningar samtidigt, om de talar emot varandra.

Frågan man kanske istället skulle koncentrera sig på är huruvida den Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut betyder något överhuvudtaget för en enda människa i vårt rike. Svenska kyrkan har avlägsnat sig för länge sedan från dem. Vem vet egentligen vilken bekännelse Svenska kyrkan har idag?

Ett intressant faktum är att det faktiskt inte anges i Successionsordningen att tronarvingarna ska tillhöra den Svenska kyrkan. Inget samfund anges alls, bara "den rena evangeliska läran".

Etisk härdsmälta

I en brännpunktsartikel förklarar representanter från tre av fyra regeringspartier att man kommer med hast driva igenom en lagändring, som tillåter så kallad assisterad befruktning för ensamstående. Man behöver alltså inte ens ha ingått i en parrelation för att "skaffa" barn.

"Vi är övertygade om att människors lämplighet som förälder inte avgörs av huruvida man lever i en parrelation eller inte."

skriver politikerna, och frångår därmed det mest basala principen i vår samhällsorganisation: familjen. Det verkar inte finnas ett uns av medvetande om vilka konsekvenser denna förskjutning av värdegrundande principer kan få vårt sätt att betrakta mänskligt liv. På sjuttiotalet talades det mycket om emancipering, frigörelse, från givna roller. Nu skall alltså inte sexualiteten bara frigöras från barnalstringen, utan den ska helt raderas ut. Mötet mellan två människor blir överflödigt och föräldraskapet ska vila på vilket "socialt nätverk" man för tillfället har tillgång till.

Inte nog med detta. Metoden i sig är medicinskt mycket tveksam. IVF, alltså befruktning utanför livmodern, innebär att man tar ut ett antal äggceller ur sin oerhört subtilt reglerade livsmiljö och man för samman dem med sädesceller i en helt annan miljö. Man vet idag att en befruktning innebär en rad kontrollfunktioner, där äggcell och sädescell matchas mot varandra. Men det handlar om ett genetiskt raffinerat samspel som vi idag har väldigt lite kunskaper om. Man vet också att det bland personer som tillkommit genom IVF finns högre frekvens av ärftliga sjukdomar.

Men framfört innebär metoden en mänsklig selektion av könsceller. Från en enda individ kan det produceras över åtta miljoner olika varianter av könsceller. Det är ur denna variation som en cell matchas med en annan som också kommer från ett urval ur åtta miljoner. Då har vi ändå inte beaktat den märkliga process, där kromosomer från modern lägger sig intill motsvarande kromosomer från fadern och sedan byts vissa segment ut mellan kromosomerna på ett sätt som vi inte har en möjlighet idag att förutse.

Men här kommer alltså ett mänskligt urval att ske, som bygger på mänskliga omdömen. Pojke eller flicka? Inga otrevliga avvikelser? Idén har funnits sedan genetikens början. Inspirationen till Himmlers Lebensbornprogram kom inte från Tyskland, utan från USA och de mest framstående genetikerna och evolutionsforskarna. Dessa idéer dog alls inte ut i och med det andra världskriget. Nobelpristagaren och medlemmen av svenska Kungliga Vetenskapsakademin, Hermann Jospeh Müller, mannen bakom upptäckten av sambandet mellan strålning och mutationer, skrev till Stalin redan 1936 och föreslog att Sovjetstaten skulle vara utmärkt att genomföra ett sådant storskaligt projekt i. Ensamma, barnlösa kvinnor skulle användas och sädesceller noga utväljas från män med av staten godkända egenskaper.Han öreslog på 1950-talet att man skulle upprätta statliga projekt för att förbättra den genetiska kvaliteten. Med detta menade han att man skulle hjälpa evolutionen på traven att välja ut lämpliga kombinationer av gener - "germinal choice". År 1980 lät man med Müllers inspiration upprätta en spermabank i USA och det fanns förslag att staten skulle ersätta (de manliga) könscellerna hos par som ville ha barn så att inte oönskade ärftliga egenskaper skulle spridas.

Nu har etikens sluttande plan alltså fört oss dithän igen. I Sverige, i den svenska riksdagen. Visserligen handlar det inte om storskaliga projekt, utan om öppningar för individuella val. Men i botten finns samma ödesdigra tankegångar: Att sjukvården skall missbrukas till ideologiskt motiverade projekt, som inte har någonting med sjukdom och omvårdnad att göra.

Redan bedrivs det en livlig handel med mänskliga könsceller via sofistikerade näthandelsplatser, det finns till och med svenska par som utnyttjar den fria sjukvården för att förbereda IVF-befruktning på utländska klinker, detta enbart för att få rätt kön. Socialstyrelsen har meddelat att den inget har att invända mot aborter på grundval av oönskat kön enbart. Vi har alltså redan lagliga möjligheter till genetisk rensning i vårt land, och regering och riksdag pressar på med ytterligare lagar som skall underlätta hanteringen. Den medicinska sakkunskapen tiger still.

Det handlar således inte bara om "rätten" till föräldrar utan om betydligt större frågan om på vilken grund vi bygger samhället. Erbjuder samhällsklimatet en trygg uppväxt för våra framtida generationer? Idag omhändertas drygt 20 000 barn i barnhem och familjehem, barn som av olika anledningar alltså växer upp utan sin mor och far. Antalet har fördubblats under de fem senaste åren. Det skriande behovet av familjehem gör att man ser mellan fingrarna med hur barnen egentligen har det i dessa miljöer. Att dessa tillfälliga fosterföräldrar kan tjäna 20-30 000 kr i månaden per omhändertaget barn gör inte situationen säkrare precis. Att i detta läge hävda individens - i detta fall kvinnans - rätt att "skaffa" barn, oberoende av civilstatus, är närmast en cynism, som varje politiker av gott samvete borde reagera emot.

Det som pågår i vår riksdag är inget annat än en etisk härdsmälta.