Lucia - nedtagen på jorden

Så har det firats Lucia. Helgonet från Syrakusa i en härlig blandning med tomtenissar och stjärngossar, mest påminnande om nazarenerna i Sevillas påskprocession. Dessa firanden är också blandningar av religiöst och profant. Men till skillnad från våra svenska luciatåg kan man tolka varje detalj ur ett andligt perspektiv. Till exempel så är nazarenerna botgörare, och capiroten, struten, är en symbol för närmandet till himlen. Man klipper träden också så på kyrkogårdarna.

Lucia skall alltså påminna oss om himlen, med sitt martyrskap bevarande hon renheten. Att då dra in henne i någon sorts märklig debatt om genus och jordiska jämförelser är ju att effektivt avleda från det himmelska. Det började redan för decennier sedan, när man på våra dagisar plötsligt utsåg samtliga flickor till lucior, så ingen skulle känna sig outvald. Varpå ingen kunde känna sig utvald heller!

I år har man tagit Lucia till ännu en jordisk nivå. En pojke kan ju vara Lucia - varför inte? Jenny Sonesson, folkpartist, kallar det för att "vidga perspektiv". Så rycker genusväktarna in och vill använda Lucia till ett vapen i könsmaktstriden. Och borta var budskapet om renheten och himmelriket som väntar. Vidgat perspektiv? Snarare förvridet.

Kampanjen mot omskärelse: Dunkel agenda

I två artiklar har ett antal debattglada personer krävt förbud mot omskärelse av pojkar. Argumenten lyder att det är ett brott mot barnen enligt barnkonventionen att

"skära i sina barns friska kroppar"

och att fenomenet

"vittnar om en inställning till barns kroppsliga integritet som villkoras av religioners påbud."

Integrationsminister Ullenhag svarar att

”Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har en rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör."

Vilket får debattörerna att ånyo gå ut i en artikel, nu vill de förlägga omskärelsen till "vuxen ålder". Man talar om

"Att hålla fast ett skrikande barn och sedan skära av en del av hans
könsorgan,"

Först och främst så måste man undra varför just dessa personer engagerar sig i denna fråga . Bland undertecknarna finns namn som Staffan Bergström, känd motståndare till det kristna principen att allt liv är skyddsvärt, Annika Borg, som tillsammans med Kjell Sturmark gått till storms mot kyrkans "förtryckande mekanismer", enkannerligen då motståndet mot preventivmedel och abort. Hon sällar sig till Staffan Bergströms mantra, att

"man kan inte vara emot både preventivmedel och abort. Det är emot människan. Det offrar kvinnors hälsa och liv runt om i världen varje timme"

och menar Svenska Kyrkan ska bryta med Rom (!) tills "bättring sker". Per Dannefjord hör till den krets av Humanister som vill stänga alla konfessionella friskolor, och helst ser att kristna lärare utestängs från att undervisa. Eduardo Grutzky är expert på hederskultur och vill svepa bort de muslimska skolorna tillsammans med de kristna, alla skolor ska stängas. PC Jersild, känd skeptisk agnostiker , som frågar sig varför inte själva förekomsten av religion i samhället kan diskuteras, Gunnar Göthberg , kirurg med motvilja till onödiga ingrepp, som han vill göra till allas, Christer Sturmark , som gjort Humanism till varumärke för religionsfientlighet, och religion som varningsflagga för ovetenskaplighet och tankestopp, Torbjörn Tännsjö, etikprofessorn som föraktar kristna (se nedan), Bengt Westerberg, som tror människan skapat Gud och därför vill rensa ut alla gudar ur världspolitiken med hjälp av vetenskapen. Åsa Wihlbeck, TV-läkare och Ellis Wohler slutligen som deklarerat att tron kan stå i motsats till solidaritet när "tron på gudomliga dogmer förhindrar människor att visa solidaritet med homosexuella eller kampen för kvinnors sexuell och reproduktiv hälsa."

Av alla dessa personer ser vi alltså att kanske två skulle vara bekymrade ur en medicinsk, socialpolitisk synvinkel. Alla andra har gjort sig kända som motståndare till religion. Man ser alltså omskärelsen, (som sker med cirka 3000 pojkar årligen) som ett religiöst fenomen, och eftersom religion i sig inte är önskvärd så attackerar man praktiken.

Men är omskärelsen enbart religiös? Av våra judar är det få som praktiserar sin tro. De judiska församlingarna fungerar mera som kulturföreningar, något som de själva betonar. Det är seder och bruk som förstärker den judiska identiteten, mera än bekännelse och tro. Omskärelsen hör till dessa seder. Det kan vara liknande förhållanden i de muslimska sammanhangen. Även kristna praktiserar omskärelse, och icke-troende. En tredjedel av världens manliga befolkning är omskuren, så det är knappast något som är enkelt att lagstifta bort, än mindre ändra i. Det vore som att riksdagen också skulle avskaffa barndopet.

Från de omskurna finns inga protester eller traumor, i alla fall inte omskrivna.

Man måste alltså verkligen ifrågasätta om det är en sannskyldig omsorg om barnen som driver denna kampanj, eller om motiven är rent ideologiska; om de ingår i kampen mot religionen och de som vill utöva den enligt urgamla traditioner. I så fall tycker man att uppropet borde vara tydligare på den punkten. Man vill inte komma åt endast religionens idéer, utan nu alltså även dess konkreta utövning. (Den kvinnliga omskärelsen är ej religiöst grundad, utan etniskt, den är också förbjuden)

Märkligt också att dessa renommerade läkare inte kan skilja mellan könsorgan och hud, det är två olika organ. Vad som avlägsnas är inte en del av könsorganet, utan en liten hud-del. Att då tala om att "skära i kroppar" är väl ändå en ganska kraftig överdrift. Barn får finna sig i en hel del; att bli klädda, klippta, kammade och fostrade som föräldrarna vill, att sättas på skolbänken utan tillfrågan och ibland blir de berövade både tänder och tonsiller utan att de ges talan i frågan.

Läkaren Omid Aghajari har skrivit en fin artikel där han dels pekar på de medicinska fördelarna av omskärelsen, som varit kända sedan årtusenden, och dels på det stora värdet för de folk som praktiserar den att behålla banden till sitt hemlands, och sitt folks, ursprungskultur. Bibelexegeten Magnus Zetterholm understryker att ett förbud mot omskärelse innebär i praktiken ett förbud mot judendomen. Så starkt är symbolvärdet för judarna - ett bevis på att de är det utvalda folket.

Man kan inte låta bli att undra om dessa förnumstiga experter är omedvetna om den kulturimperialistiska aspekten man kan anlägga på deras kampanj: Här ska det regeras och grävas i familjetraditioner, kulturer och religioner. "Vi vet bäst." Och värdegrunden varpå detta sker är den sekulära, liberala, det vill säga en mycket tunn is av humanitet och förment vetenskaplighet med bråddjup under i form av obekymrad abortverksamhet, förslag till utökad eutanasi, samvetstvång och yrkesförbud för troende.

Etikprofessor vill ge läkare rätten att döda

Det mycket tragiska fallet med ett spädbarn som uppenbarligen felbehandlats och sedan fått sådana hjärnskador, att hennes liv inte gick att rädda, har det skrivits mycket om. Anledningen till detta är att ansvarig läkare polisanmäldes och åtalades för dråp. Föräldrarna förstod aldrig dödsorsaken helt. När så ett bedövningsmedel hittades i ett blodprov i en halt som aldrig tidigare påvisats högre, så polisanmäldes läkaren.

Att läkaren blev friad var väntat. Konsekvenserna av en annan dom hade varit stora. Domstolen tog emellertid inga principresonemang, utan man gick efter tekniska uppgifter, och då räckte inte bevisningen. Man kunde heller inte hitta tydligt uppsåt.

Mera oroväckande är emellertid att etikprofessor Torbjörn Tännsjö finner domen som ett "nederlag" och han menar att

Nu kommer läkare att vara rädda, vi som patienter kommer inte att få den hjälp vi behöver, då det är vår tur att dö.

Tännsjö menar att det felaktiga här är att läkaren faktiskt skulle kunnat fällas för dråp, ifall bevisen skulle hålla. Han vill med andra ord att lagen skall tillåta eutanasi, aktiv dödshjälp. Ingen nyhet precis, men att han alltså även kan tänka sig detta utövas på barn är betänkligt, dessutom utan föräldrarnas vetskap? Bara det konstateras "en nära förestående och säker död" så borde det vara fritt fram att plocka fram sprutan, menar Tännsjö.

Tännsjö är utilitarist och menar att man visst kan döda då och då. Allt beror på frivillighet och de praktiska fördelar man kan uppnå, till exempel att låta sjukvården förkorta sitt liv så att anhöriga blir avlastade eller ge en plats till de som bäst behöver den.

I samma utilitaristiska anda så avvisar han terrorism enbart på grund av de praktiska konsekvenserna den medför, inte för att handlingen i sig skulle vara fel. Han har också jämställt abort med att avstå från samlag eller använda preventivmedel; i praktiken leder ju alla dessa val till samma sak nämligen; inget barn.

Tännsjö har heller inget emot selektiv abort av "sjuka" foster, som barn med Downs syndrom eller döva, och han kan tänka sig en "förbättring" av den genetiska sammansättningen hos befolkningen genom genterapi, även om det skulle leda till vår undergång:

Vi bör bejaka möjligheten att förändra människan genom genterapi. Varför inte se till att våra barn har lätt för matematik, är fysiskt starka och har moraliskt värdefulla egenskaper? Om individerna själva – och inte staten – får välja hur tekniken ska utnyttjas hotas inte den genetiska mångfalden. Och det är ingen katastrof om mänskligheten går under till följd av genterapi – om den ersätts av en art med bättre förutsättningar att leva lycklig.

Att selektivt abortera barn av visst kön är också något som Tännsjö förespråkar. I valet mellan att förbjuda, reglera eller tillåta så menar Tännsjö man ska tillåta och lämna allt till individen och

ge fri tillgång till teknikerna.

Professor Tännsjö tycker också att vi ska låta oss avlyssnas och övervakas mot att SÄPO ska öppna sina hemliga arkiv, utan hänsyn till vad detta kunde medföra för liv och hälsa för de som förekommer med namn där, ty

sådana hänsyn bör inte tas i ett öppet och demokratiskt samhälle 

menar han, och tycker dessutom att spioneri är något nyttigt, Wennerström "har gjort världen säkrare" och om landsförrädare generellt säger han att

vi är dem tack skyldiga.

Torbjörn Tännsjö är verksam som professor i etik vid Karolinska Institutet och ledamot i Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor och även vid Donationsrådets etiska kommitté. Tännsjö undervisar vid Stockholms Universitet i Praktisk filosofi.

Man ska nog som student tiga om sin eventuella religiösa tro, ty han har i radio (11:40) sagt helt lugnt att han principiellt föraktar människor med en gudstro, han har en

lägre utgångsbedömning av sådana människor

och

är mindre intresserad av en sådan person

Med samma inställning som grundskolelärare skulle man bli omedelbart tagen ur tjänst.

Sverige: Där eftertanken är debattens stora fiende

När det gäller de pressetiska reglerna och debattklimatet så finns det nu för en gångs skull i DN en sansad artikel under rubriken I Debattsverige kan ingen höra dig skrika. Det stämmer att TV-debatterna blivit mycket råa och den som inte kan leverera sin åsikt i tre rader blir snabbt avbruten. Det är programledarens program och ingen annans, detta markeras mycket tydligt.

Även radion har antagit att detta är av underhållningsvärde. Med sitt "Ring P1" så tvekar man inte att förnedra inringare genom att helt enkelt avbryta dem eller ännu värre bara dra ner volymen. Den värsta i den vägen är programledaren Täppas Fogelberg som heller inte drar sig för att chikanera den person som ringer och bedriva ett slags lyteskomik. Detta alltså trots att det är just de personer som ringer som programmet lever på, utan att några som helst arvoden utbetalas.  Utom till programledaren förstås.

Vilken fröjd är det då inte att höra någon utfrågas i samtalsform under en timme eller två. Detta kan man få uppleva i lite udda kanaler som Axxess. Eller för all del surfa in på någon fransk, tysk, italiensk kanal, där människor får tala till punkt. Att tillåta detta är att lita på tittarens eller lyssnarens omdöme och överlåta åt dem att själva bilda sig en uppfattning. Men inte ens i partiledardebatter har man det förtroendet här. Allt skall rättas till, beskäras och editeras så att det passar in i en liten, liten ruta, som är fördefinierad. Och är det så att det finns uppfattningar som inte passar i rutan, så tar man med dem just bara för detta, inte för innehållet i sig.

Det sistnämnda gäller i hög grad debattforumet Newsmill. Där skyfflas formligen åsikter ut, om allt mellan himmel och jord, och helst med kända namn, så man kan locka till repliker. Vad står redaktionen för? Det kan nog ingen ens gissa. Man talar om att "läsarna vet bättre än vi" och ett "redaktörsdrivet och användargenererat" innehåll som "sätter agendan i debatten". Men det höga omsättningen av ämnen och artiklar gör att ingen ser röken av en agenda. Det blir bara en åsiktskvarn, där allt mals ner till samma demokratiska blandfärs.

Påminnelse i tiden

Med anledning av drevet mot Håkan Juholt är det läge att påminna om de pressetiska regler, som varje redaktion borde ha på väggen,. eller helst på en gul lapp på bildskärmen. Så läs här nu Jan Helin mfl chefredaktörer - och lär:

Etiska regler för press, TV och radio 

Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
---
I. PUBLICITETSREGLER
Ge korrekta nyheter
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.
3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.
---
5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat.
---


7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
---
13. ---Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.
14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.
---17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.

Till Juholts försvar

Det finns inget överraskande i åklagarmyndighetens beslut att lägga ner förundersökningen mot Håkan Juholt angående den omskrivna hyresersättningen. Att dessa uppgifter överhuvudtaget givit sådana rubriker säger en hel del om det svenska mediaklimatet, och hur lättlett folket är i att låta media dupera omdömet. Det har ingen betydelse huruvida det fanns regler eller ej - Juholt har öppet redovisat att det fanns en till som delade boendet - ändå har Riksdagsförvaltningen betalat ut hela hyran. Samma sak gäller hans eventuella felregistreringar av resor. Om det nu visar sig att Juholt dubbeldebiterat för privatbil och hyrbil så är det inte han som gjort utbetalningen - utan Riksdagsförvaltningen. Ska någon polisanmälas vore det alltså de som gör uttagen från allmänna medel. Och dessa uttag står inte Juholt för.

Man kan jämföra med de bilar som biskoparna fick i Filippinerna - som vi tidigare rapporterat om. Här konstaterades att brottet inte var mottagarnas, utan avsändarnas. Och samma sak borde gälla i dessa fall. Man kunde också  jämföra med ogiltiga avdrag på självdeklarationen. Det är inte straffbart, så länge det är verkliga kostnader som redovisas. Det är upp till myndigheten att godkänna eller underkänna.

Men här handlar det inte om rätt och fel, utan om politik och om lösnummerförsäljning och lättköpta journalistiska bedrifter. Och då skys inga medel. Inga alls.

Att sedan stora delar av det socialdemokratiska partiet plötsligt drabbats av en närmast viktorianskt småborgerlig moralfeber är uppseendeväckande, när samma parti utan att blinka kan vilja lägga ner utredningen av barnhemsövergrepp, när sanningen började torna upp sig.   Det finns flera exempel...

Kristna i Mellanöstern - vem bryr sig?

De senaste rapporterna från Egypten, om förföljelser mot kristna, överraskar nog bara UD och våra utrikeskorrespondenter i SR och SVT. Ty trenden har varit mycket tydlig. Alltsedan den så kallade "arabiska våren" inleddes så har vi pekat på faran för de kristna minoriteterna i Mellanöstern. De kommer få det ännu värre efter den revolt som Sveriges radios utrikeskorrespondenter så naivt besjungit i sina rapporter. Av Cecilia Uddéns hundratals rapporter har endast en enda tagit upp terrorn mot kopterna i Egypten, då i något svala ordalag. Istället har rapporterna talat om folket som rest sig mot sina förtryckare, på ett närmast romantiskt sätt. Men vilket förtryck som istället kommer, det har det varit tyst om.  I radions "Ring P1" säger en Täppas till en inringande lyssnare, som pekar på det systematiska "korståg" mot kristna som pågår i hela Mellanöstern, att "vad gjorde då dessa demontranter?" , som om skulden fanns hos dem, och "det här är ju något nytt". Men det är verkligen inget nytt för den som engagerar sig för de kristna i Orienten. Vår religions ursprungsländer håller på att tömmas på kristna, med de mest bestialiska metoder. Och vår regering talar bara om "minoriteter" - när det handlar om vår egen civilisations ursprungsreligion och ursprungsområde.