Kyrkan i Filippinerna under attack

Redaktören är på resa i Filippinerna. Här har det seglat upp en skandal i pressen, som går ut på att biskopar tagit emot fem nya, dyra SUV-fordon, Mitsubishi Pajero, av förra presidenten Arroyo. En biskop hade fått fordonet som en “födelsedagspresent”. Medlen hade presidenten utverkat från en statlig välgörenhetsorganisation. Det antyds att detta var för att köpa biskoparnas lojalitet inför presidentvalet.

Presskampanjen mot kyrkans biskopar följdes av demonstrationer och hån på öppen gata. Eftersom konstitutionen förbjuder staten att aktivt stödja rent religiösa ändamål, så seglade frågan upp inför konstitutionsutskottet. En mängd biskopar blev kallade till förhör, som sändes direkt i TV, detta har aldrig hänt tidigare. En ursinnig kvinnlig statsåklagare upplyste allmänheten om att orsaken till hela frågan var dålig kunskap om konstitutionen, urusla budgetrutiner och inkompetenta personer som “inte valts av folket utan av sig själva”. Hon syftade då till de tjänstemän i den statliga biståndsorganisationen, som läckt ut nyheten om fordonen. Det framkom sedan som en total nyhet under förhöret att det alls inte handlade om medel till några lyxåk, utan vad amn använde var tio-femton år gamla fordon, som avlägsna stift använt för att kunna nå fattiga i byarna med medicin och tandvård. I de södra provinserna omfattar den humanitära hjälpen även många muslimer. En biskop fick pressad medge att jo - någon gång handlade det också om att meddela katekesundervisning till byar i väglöst land.

Källan till informationen var den statliga hjälpfondens tjänstemän, som nu stammande fick försöka trassla sig ur det hela. Samtidigt är de själva misstänkta för att ha missbrukat medel och de är underkastade en “lifestyle checkup“. Att släppa uppgifterna om bilarna till biskoparna var en skenmanöver.

Några reflektioner kan man direkt göra. Kyrkan i Filippinerna saknar alltså statsbidrag. Om bidrag utgår till något religiöst samfund måste de vara riktade till andra ändamål än religiösa. Det tas heller inte upp någon kyrkoskatt. Detta i ett land med 80% katoliker. Kyrkan lever alltså uteslutande av frivilliga bidrag, vilket är anmärkningsvärt med tanke på dess storlek.

Biskopskonferensen bad skamset om ursäkt för att biskoparna tagit emot dessa ringa gåvor, och man återlämnade dem utanför regeringsbyggnadens port, detta för att utplåna varje misstanke om utnyttjande av statliga medel. Men, som den legendariske senatsordföranden Ponce Enrile sade; Om något gått orätt till, så vilar ansvaret inte hos mottagarna, utan hos de som skänkte gåvan.

Samtidigt letar journalisterna efter nya skandaler. Man rotar nu i biskoparnas personkonton och har funnit aktieplaceringar. Att en del biskopar kommer från förmögna familjer, som faktiskt bidrar med medel till kyrkan, bekommer inte dem som till varje pris vill hitta något graverande. Många betraktar kyrkan som en bromsklots för att genomföra lagändringar; skilsmässa, preventivmedelspropaganda, laglig abort står på programmet. Känns det igen?

Fåret som rymde

Det har nu framkommit ytterligare fakta i fallet med den karismatiske fader John Corapi, som vi berättat om tidigare. Hans superior berättar nu att en utredning gjorts av en tremannadelegation. Och vad de funnit är inte hedrande precis för en man som predikat omvändelse och bot. Han har levt med en prostituerad, och haft umgänge med hennes systrar. Han har använt droger och medlen som influtit efter försäljning av hans predikningar har använts till inköp av snabba bilar, motorcyklar och båtar. Han har erbjudits att lämna allt detta bakom sig, flytta till sin kommunitet och göra bot och bättring. Istället för att omfamna korset, så valde han lämna sitt prästämbete och fortsätta som lekman.

Det finns mycket i detta drama som är oklart. Helt klart är dock att det finns något i fader Corapis livsstil som talar emot att han verkligen avsett leva som katolsk präst fullt ut. Han har så att säga valt att stå kvar med ena benet i sitt tidigare liv. Så gick det som det gick. Hans böcker reas nu ut för en fjärdedel av priset och istället för ett rörande tecken på omvändelsens kraft har han blivit en stötesten, ett falskt vittne. Allt är inte guld som glimmar.

PS John Corapi har på sin nya hemsida "Blacksheepdog" gått i svaromål på sin forna orders uttalanden.

Katoliker röstar mot kyrkans tro

Det rapporteras att Liechtensteins katolska befolkning med 68,8 procent har röstat för registrerat partnerskap mellan homosexuella. Liechtenstein är ännu ett av få länder där katolicism är statsreligion (Landeskirche). 90 % hör till den katolska kyrkan.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Den enda förklaringen är att katekesundervisningen under de senaste 40 åren har havererat. Att leva tillsammans som ett par utan att vara gift är enligt katolsk tro en synd, ett brott mot sjätte budet. Det utesluter från heliga kommunionen och därmed alltså från en fullvärdig gemenskap med Vår Herre. Att dessutom leva med en person av samma kön, som om man vore gifta, bryter mot naturrätten. Äktenskap kan bara ingås av en man och en kvinna. Det hör till "materialis", alltså ett villkor för sakramentets giltighet, precis som vatten är en del av dopets konstitution. Detta är enkla principer på biblisk grund.

Men folket har alltså sagt sitt - Guds bud, bibel och tradition överges för ett politiskt försök att utplåna den ordning som finns inbyggd i alla och som dessutom uppenbarats av Gud själv. Naturligtvis dödsdömt.

Och fursten, Hans Adam II, tiger.

En piedestalprästs fall?

I katolska kretsar i USA och många andra länder chockades många av beskedet i söndags, den 19 juni, att fader John Corapi inte längre vill kallas fader. Han kommer enligt egen utsago inte längre framträda som katolsk präst, därför att

There are certain persons in authority in the Church that want me gone, and I shall be gone..

Vad det handlar om är en kraftfull predikant som häpnat många framförallt med sin konversionshistoria, från drog- och sexmissbrukare till katolsk präst och doktor "Magna cum Laude" i teologi vid Navarras universitet. Men också med en förmåga att framställa katolsk tro på ett övertygande och självklart sätt. Han formulerar sig väl utan att bli intellektuellt svår, och han kan konsten att fånga människor som kommit lite på avvägar, både med sina liv och förhållande till tro och kyrka. Många vittnar om att de omvänts av fader Corapis starka ord och börjat praktisera sin tro.

Fader Corapis "predikningar" har funnits som stående inslag i den stora TV-kanalen EWTN och han har haft fasta radiotider. På detta sätt har hans anhängarskara vuxit, det senaste offentliga framträdandet samlade utan problem elvatusen åhörare.

Nu lämnades beskedet att fader Corapi av sitt apostolat tillfälligt fråntagits sin prästerliga befogenhet, detta beroende på en anmälan till biskopen om "olämpligt uppträdande". Vi vet inte vad det egentligen handlar om, bara att det inte är övergrepp av något slag och inget brottsligt. Han har reagerat kraftigt genom att själv avsäga sig prästtiteln och öppna en hemsida

to continue to dispense truth and hope to a world so much in need of it.

Av bloggkommentarerna att döma har han långt fler anhängare än motståndare. Gissningarna är legio, från att det är en komplott mot en närmast helig präst, till att detta bara var en tidsfråga - Corapi har ju inte verkat som präst på länge, heter det.

Helt klart är att han inte levt i den prästgemenskap, som hans apostolat (Society of Our Lady of the Most Holy Trinity)inbjudit honom till. Istället har han valt leva på en ranch, omgiven av medarbetare som fått skriva under tystnadslöften, och genom sitt självägda företag spridit sina tal och böcker med stor omsättning. Och det sägs att det är en av dessa medarbetare som anmält hans beteende, vilket resulterat i en civilrättslig stämning från fader Corapi mot denna person.

Det är omöjligt att avgöra vad som är i botten av denna historia, vilka anklagelser som finns och varför han tillfälligt suspenderades. Men självklart är det alltid en risk när en präst får idolstatus. Detta skedde även med helige Padre Pio, och det skapade problem för både honom själv och kyrkan. Man får många vänner - och många fiender.

Men helgonkulten då - är inte den just en form av idoldyrkan? Nej, helgonen är bara avtryck av en och samma tro, och en och samma person, den andra i Treenigheten, Vår Herre Jesus Kristus som var Gud men också människa.

Om "piedestalpräster" skriver en annan präst mycket klokt, att de kan skymma sikten mot Gud själv. De blir till sist viktigare än budskapet. Vägen till helighet är knagglig och kräver insikt om vem man är - och vem den uppburne prästen man helst vill ledas av verkligen är.

Till fader Corapis försvar och för att klargöra en del missförstånd har även en biskop em. Rene Henry Gracida skrivit dessa ord. Om själva rättsförfarandet och riskerna med "nolltolerans", se denna artikel.

Ödesdigra "felsägningar"

Abortdiskussionen har blossat upp efter ännu flera vittnesmål om hur personalen upplever att låta människofoster gå en långsam kvävningsdöd till mötes. "Jätteobehagligt!" Det handlar om sena aborter efter vecka 18 vars antal har ökat från 196 till 410, högst någonsin. I ett reportage i radions P1 talar man om att

kvinnan får ett par olika läkemedel som framkallar missfall.

Vi trodde att läkemedel används för att läka, inte för att avbryta naturliga livsprocesser. Den gravida kvinnan kallas i programmet för "patient" och vi undrar vilken sjukdom hon lider av. Och Marc Bygdeman, professor em. i obsterik och gynekologi, redogör för processen hur man lägger foster i en duk i rummet bredvid och

ägnar sig åt mamman sedan tar man hand om fostret och då visar det inga livstecken längre.

Observera att professor Bygdeman här kallar kvinnan för "mamman". Men mammans barn ligger och dör i rummet bredvid. Man upplever detta som ett

problem som kom i och med att vi fått nya abortmetoder.

Livet självt har alltså blivit ett problem. Intressant - och skrämmande - är också att kriminalitet kan vara skäl för sen abort, liksom dålig ekonomi eller brist på nätverk. Sena aborter på grund av fosterskador beviljas till 100 %. Det handlar dock inte om medicinska avvägningar utan mera om föräldrarnas reaktion. Man nämner den fader som inte kunde tänka sig få ett barn med gomspalt, då han själv haft negativa upplevelser av detta. Bort det!

Man undrar ju hur den värdegrund ser ut som tillåter att friska foster sakta dör på våra sjukhus, ryckta ur sin livsmiljö. Samtidigt upprörs många över att kor slaktas utan bedövning.

Konsten att bekämpa fattigdom med mera fattigdom

Socialdemokraternas ledare, Håkan Juholt, vill nu stoppa en lucka i lagen, enligt Aftonbladet - nämligen ett

"förbud mod mot de så kallade frivilliga utgifter som förekommer i skolorna"

Med retorisk känslosamhet talar sig Håkan Juholt varm för de stackars fattigbarn som inte har råd med skolresan eller bidraget till klasskassan.

Vad det handlar om är alltså inte skolavgifter, som varje förälder i de fattiga länderna kämpar ihop till. Istället rör det sig om de hundralappar och kanske tusenlappar som krävs för att en klass ska kunna genomföra en utflykt. Det är de kommunala neddragningarna som orsakat, att sådana aktiviteter måste man samla in till genom att sälja bullar eller spara undan varje månad. I Sankt Eriks katolska skola avslutar man grundskolan med en pilgrimsresa till Rom. Till den samlar klasserna in egna medel. Föräldrarna ger ett frivilligt bidrag till en förening, som sedan kan komplettera genom att söka medel från stiftelser och andra föreningar.

Om nu några föräldrar inte skulle ha råd att avstå ens hundra kronor i månaden? Då löses detta genom att söka bidrag utifrån.

Med Juholts förslag blir det ingen Romresa, och ingen utflykt till Birka, inte ens en glass på Sankt Eriksdagen. I rättvisans namn alltså. Bättre att alla blir besvikna än några, lyder budskapet.

Så kreativt är detta ju inte. Borde inte Håkan Juholt istället fråga sig varför skolan inte har råd att genomföra klassresor? Varför den inte ens har råd att köpa nya fotbollar till rasterna? Och sist men inte minst - hur det kan komma sig att man inte kan lösa problemet för de föräldrar som inte kan avvara hundra kronor i månaden för sina barn?

Principen känns igen med de så omdebatterade skolavslutningarna i kyrkan. Om några elever kanske inte gillar att höra en psalm och en bön, så ska inga elever få uppleva detta.

En konung som trasdocka

Vi skrev för ganska länge sedan om kyrkan som världens trasdocka. Nu måste vi konstatera att vår konung Carl XVI Gustaf blivit det officiella Sveriges trasdocka. Vi behöver kanske inte rekapitulera. En röst ur folket gör en koncenterad metafor över det inträffade:

"Jag har snackat med min granne som hört av sin kusin i Stockholm att en person som kanske är ledarskribent eller journalist på DN en gång på 90-talet besökt en klubb som kanske var en svartklubb där det kanske fanns nakna damer och där det kanske fanns något som kanske var narkotiska preparat. Dags för DN att lägga korten på bordet och till 100% bevisa att inget av detta är sant."

Denna artikel sammanfattar annars på ett utmärkt sätt vad det hela handlar om. Man kunde ju tillägga att författarna till boken "Den motvillige monarken" knappast utgör toppen av vad vi har när det gäller grävande journalister - de är alla inblandade i liknande sammanhang som de vill dra in vår konung i.

Men detta hindrar inte att Aftonbladet kräver i dagens ledare att konung Carl Gustaf skall abdikera - "för folkets skull". Karin Pettersson - talesperson för det svenska folket alltså.

Har man kollat lite vilka orsaker som lett sådana dramatiska beslut tidigare? Inser man vad en monarki är? Att det handlar om ett statsskick, vars stabilitet alltså - numera - kan hotas, inte av krig eller adelsmännens uppror eller folkets svält, utan av att en notorisk utpressare (han misslyckades med Björn Borg, fejkade bilder) och andra ljusskygga element ur den undre världens avkok används som källor att konungen eventuellt närvarit där andra också närvarit, som inte borde ses i samma rum med en statschef?

En fråga som inställer sig är: Från vilken tidpunkt blev Aftonbladet och TV4 och TT omvända att omfatta en närmast viktoriansk moral? Eller handlar det bara om skenbigotta tricks för krass vinningslystnads skull, utan hänsyn till vare sig person eller anhöriga eller statsskick eller nation?

Den judiska rätten, som avskaffades i och med den romerska, firar nu åter sina triumfer: Man är skyldig tills motsatsen bevisats. Och vår regeringen tiger - i samtycke till mobben, eller bara av feghet?