Inom redaktionsvärldens murar

SvD uppmärksammar den världsvida katolska kyrkan och dess ledare för en gångs skull. Det har varit väldigt lite av den varan, t.ex. vid ungdomsmötet i Tyskland och succén i Sydney, dit en halv miljon ungdomar vallfärdade från hela världen. Nu däremot ägnas löpsedel och två hela dubbeluppslag åt påven. Till söndagsfrukosten möts man av en knappast smickrande bild av påven, när hans capa slår upp över ansiktet i den friska vinden. Bilden av en påve i korsdrag visar sig vara temat för hela artikeln. Det verkar dock som om SvD-redaktionen har lite problem med omvärldsorienteringen, ty man har missförstått en hel del, som vi här hjälper att rätta till. Det sägs att

1. Ena dagen har homosexualitet fördömts, nästa har skilsmässor och dödshjälp förkastats.

Ja , detta är väl knappast något specifikt för denne påve. Allt det där finns i katekesen som tillkom under den förre påven och i samråd med tusentals biskopar. Om det är det beryktade jultalet som avses, så råder vi att läsa denna artikel.

2. Han har aldrig gjort någon hemlighet av sin konservativa hållning och kritiska inställning till Andra Vatikankonciliet som moderniserade kyrkan på 1960-talet.

Men påven var ju en av konciliets stora påhejare! Han skulle aldrig ifrågasätta det – det är en del av hela hans historia. Om tolkningen av konciliet; vi rekommenderar denna artikel, som en god början. Konservativ… ja det säger man ju om ALLA påvar!

3. Påvens muslimska ”faux pas” slutade med att han fick hålla bönestund tillsammans med Istanbuls mufti i Blå Moskén, vänd mot Mecka. Det retade gallfeber på konservativa katoliker.

Helt fel. Påven gick en runda i moskén – de bad inte mot Mecka – påven sade efteråt att han bad Fader Vår! Allt visades i direktsändning. Regensburgstalet ledde till en förnyad dialog med ledande muslimer - utan motstycke sedan medeltiden. En stor framgång!

4. Därpå kom ytterligare en provokation när Benedictus föreslog att naziårens påve Pius XII, som kritiserats för att bemöta judeutrotningen med tystnad, skulle saligförklaras – första steget på vägen mot helgonförklaring.

Om Pius XII:s insatser råder numera ingen tvekan. Dessutom - helighet har ingenting med världspolitik att göra.

5. I onsdags gjorde påven en pudel och erkände att hävandet av bannlysningen var ”ett misstag”.

En världsnyhet i så fall! Brevet anger ju motsatsen: Att han gjorde vad han gjorde: Här ett lysande försvar för saken:

”Om alltså kampen om tron, om hoppet och om kärleken i världen utgör den sanna prioriteten för kyrkan i denna tid (och i olika former alltid utgjort det), då tillhör även de små eller medelstora försöken till försoning detta. Det är bara att inse att den stilla åtbörden av en utsträckt hand blivit till ett öronbedövande oväsen och just därigenom blivit motsatsen till det som var avsett. Men nu vill jag fråga: Är det verkligen fel att även i denna sak gå sin broder till mötes, den bror ”som har något otalt med dig” (Matt 5:23 ff.), och försöka nå fram till försoning?”

Och vi svarar: Nej - det är inte fel. Det är helt rätt.

6. Så utsåg påven Gerhard Maria Wagner till biskop i österrikiska Linz, medveten om Wagners omstridda åsikter att orkanen Katrina i New Orleans var ett straff för syndfullt leverne och att Harry Potter-böckerna sprider satanism. En protestvåg följde och Wagner hoppade av.

Nej – sådana uttalanden (som kan ha fällts under predikningar i ett sammanhang) utgör inte vägande skäl för eller mot en biskopsutnämning. Wagner hoppade inte av – han blev utmanövrerad genom att falska rykten spreds om honom, och biskopen drog undan stödet för honom. Från hans församling och ungdomsföreningarna uttryckte man sitt fulla stöd.

7. Hundratals tyska katoliker lämnade kyrkan under februari, avhoppen var 40 procent högre än året före i vissa områden, enligt Der Spiegel. I Österrike lämnade fyra gånger så många katoliker kyrkan i Linz under februari jämfört med året före, enligt tv-kanalen ORF.

Lämnar man kyrkan på grund av dessa saker så är man inte inne i den innan heller. Man har redan problem. Kyrkan är inget politiskt parti!

8. Medan Johannes Paulus II var mediernas gunstling och dialogernas mästare är Benedictus XVI varken särskilt intresserad av omvärlden eller av att stå på balkonger och vinka. Benedictus är en tänkare som helst sitter på sin kammare och läser.

Se hans program. Varje onsdag kan man möta honom på Petersplatsen. Vi har en länk till kameran där, om nu någon betvivlar att han är på balkongen. Dessa audienser har samlat större skaror än någonsin under Johannes Paulus II:s pontifikat. Finns det någon motsvarighet i världen till dessa personliga möten? Påven uppges vara mycket direkt och enkel att få kontakt med, därom vittnade särskilt de ungdomar som mötte honom i Tyskland, USA och Australien.

9. Så återinfördes exempelvis den tridentinska (latinska) mässan 2007, såsom SSPX önskat.

Detta var inget önskemål bara från SSPX, utan en sedan 40 år angelägen fråga för ett betydligt större antal katoliker och rörelser, som undrade hur något kunde kräva tillåtelse som inte någonsin förbjudits.

10. Men Benedictus har siktet inställt åt höger och tycks bara ha ögon för traditionalister.

Så är det inte. Kyrkan är ingen riksdag. Traditionen är viktig, det är en av stöttepelarna: Skrift, Tradition, Läroämbete. Så har det alltid varit. Men det går långt utöver höger-vänsterskalan.

Slutligen talas det i artikeln om korsdrag kring påven. Men detta korsdrag har snarare varit i katolikfientliga media och bland tyska biskopar. (Inte alla dock.) Svenska Dagbladet glömde nämna det imponerande stöd påven har bland lekmännen och generellt i världen utanför Europa. Betyder det ingenting? Det nämns hur illa muslimerna skulle tagit vid sig vid påvens Regensburgstal. Men – hur vi katoliker upplever att se en förnedrande bild på vår påve – en av de absolut största i vår tid – ta upp ett helt uppslag i en av Sveriges största dagstidningar tycks inre reflekteras över. Det underlättar knappast livet för katoliker i minoritet, när tvångsskruvarnas dras åt på alla plan. Friskolor misstänkliggörs hos myndigheterna, i TV-sofforna häcklas vår kyrka och själva tron dras inför rätta i olika media och i riksdagsdebatter. Visst – så har det ju varit alltid, mer eller mindre, i dessa kalla trakter norr om Alperna. Men man kunde kanske förvänta någon sorts balansering från en rikstidning i alla fall.

Redaktionerna överlag tycks ha svårt att använd media - inte minst Internet - kritiskt, nyanserat och fingertoppslätt. De borde lära av de principer vår kommunikationsintresserade påve själv så sent som i januari rekommenderar till ungdomarna: Att bidra till en kultur av respekt, dialog och vänskap.

Exkommunicering eller exkommunikation?

Uppmärksamma läsare har säkert noterat att vårt språkbruk avviker en aning från andra katolska media. Vi använder formen "exkommunicering", medan det vanliga är att man skriver "exkommunikation". Vad är rätt?

Vi kontaktade det utmärkta Språkrådet. Efter en liten utredning kom man fram till följande: Båda formerna används, båda kan användas. Men inte blandat, då det finns risk för att man uppfattar det som olika saker i samma text. Eftersom exkommunicering bättre ansluter till verben exkommunicera och kommunicera är denna form att föredra. Kommunikation betyder

förbindelse; samfärdsel; kontakt mellan människor; överföring av information m.m.

medan kommunicering är substantiv av verbet kommunicera som enligt SAOL är att

meddela sig med; stå i förbindelse med;

Vi väljer således att konsekvent använda ordet exkommunicering. Man står inte längre i förbindelse med sakramenten. Låt oss hoppas det inte behöver användas så ofta!

Idag klockan tolv...

...kommer ett exceptionellt brev från påven till alla biskopar att offentliggöras i Rom. En presskonferens är utlyst till 11.30.

I vanlig ordning har brevet läckt ut före utsatt tid. KATOLSK OBSERVATÖR vill dock ej medverka till att utnyttja dessa ständiga läckor på kongregationer och nuntiaturer. Vi publicerar brevet efter klockan 12.00, då på svenska.

Nätets makt

Påven själv har nu drabbats av "nätets" makt att styra händelseförlopp. Bränd av detta lär han meddela han i ett historiskt brev till alla biskopar att man måste "ta större hänsyn till denna underrättelsekälla".

Men i botten ser vi att han är djupt besviken på angreppen mot Petri stol som kommit från katoliker mest, de "som egentligen borde ha förstått bättre". Men som alltså ansåg att de förstod bättre, och att det var påven som inte hängde med.

Det paradoxala är att i en tid när möjligheterna att informera sig via urkunder är större än någonsin, så väljer många att bilda sig en uppfattning utifrån första bästa nyhetsbulletin, ett rykte eller en bloggkommentar. Nätets makt tar över det sunda förnuftets eftertanke.

Att göra ont är inte att göra gott

Ett fall låter nu upprörda känslor storma mot "Vatikanen" - alltså katolska kyrkan. Vad det handlar om är en exceptionell händelse. En nioårig flicka har våldtagits av sin styvfar och blivit med tvillingar, vilka har aborterats i sextonde veckan. Deras alla organ är då fullt utvecklade.

Självklart tycker världen. Flickan har ingen skuld, inte heller läkarna. Endast hennes styvfar kan anklagas. Ändå har kyrkan fräckheten att döma flickan och läkarna, men inte styvfadern.

Men faller är extremt. Och man kan knappast låta undantagen forma principerna. Att göra abort är att döda. Men - om nu flickans liv också var hotat?

Det går inte att ge ett enkelt svar. Vi vet inte om det var så. Undantag är alltid undantag. Människan har tio fingrar och tio tår. Likväl föds det människor med tolv fingrar och tolv tår.

Man kan förstå denna flickas situation. Men det förändrar inte handlingens innebörd i sig. Att göra ont är inte att göra gott.

Många har reagerat över detta fall. Men få reagerar över att fyrtio tusen aborter begås i vårt land under helt andra omständigheter; kvinnor i sina mest fertila år som väljer att avbryta gravidideter för att barn inte passar in i deras liv.

Våra sakliga korrespondenter

SVT 1 hade just ett program kallat "Korrespondenterna". Förutom att servera gammal skåpmat från "Uppdrag Granskning" så hade man yxat till några reportage med den sammanhållande tråden att det värsta för Europa är 1. Påven 2. Katolska kyrkan. Dessa framställdes som motståndare till ett öppet, utvecklat Europa och till ”folket”. Påven ansågs vara än konservativ aktivist, än lurad av högerextremister.

Vilka var då inte lurade?

1. En laiserad gift präst
2. En tv-reporter
3. En tonårsflicka
4. En medelålders ordenssyster
5. En representant för We are Church
6. Tre svenska utrikeskorrespondenter

Detta var sakkunskapen. Påven hörde inte dit. Samtidigt erkändes att frågan var så svår att knappast någon utomstående förstår den.

Men omdömen kan man ju alltid fälla - även utan ett uns av sakkunskap, och trots att det hela blir närmast parodiskt. Så, vad svenska folket (nåja...tittarna!) fick sig till livs var följande: Katolska kyrkan – med påven i spetsen - utgör en farlig makt som strävar bakåt, som alltid manipulerar i kulisserna, som bara förmår se i tusenårsperspektiv, som inte förstår folket, inte är i takt med tiden och dessutom är hopplöst mediadum. Bilder av påven i blåsväder visades ständigt.

Tur att det inte handlade om muslimer eller - Gud förbjude - judar. Men nu är det ju bara katoliker som drabbas av dessa elaka rykten, tillmälen och lögner - dvs konservativa (detta nya invektiv) katoliker, sådana som tror att kyrkan genom nåd och samlad vishet möjligen vet l i t e bättre än var och en för sig själv. Och dessa vill ju ingen ändå ha att göra med, ty de enda normala katolikerna är de som opponerar gentemot sin kyrkas ledning. Om de inte dessutom är konservativa, vill säga.

En icke oansenlig portion av programmet ägnades åt att förhärliga programmet "Uppdrag Granskning" för dess avslöjande. Glädjen stod högt i tak för den skandal det åstadkommit. Man borde bjuda biskop Williamson på en jordenruntresa!

Kyrkan - världens "pelele"

Det är omöjligt att täcka upp allt som skrivs och sägs just nu - om påven, om katolska kyrkan, om det prästbrödraskap, som för två veckor sedan knappast någon ens hört talas om i vårt land. Allt sammanblandas till en sorts gröt, där det är svårt att skilja det ena från det andra. Ord som antisemitism, förintelseförnekare, rasism...klistras högst godtyckligt lite här och var, än på katolska präster, än på påven, än på lekmän utan förskyllan. En biskop baserad i Argentina, som först sades inte ens vara katolik, blev orsak till att vi tycks få en ny sorts medlemskap i kyrkan - man kan vara i kommunion med påven, erkänna honom, fast ändå inte vara godkänd i gemenskapen. En katolik ska anamma allt i ett koncilium som varade i arton år och producerade fyra konstitutioner, nio dekret och tre deklarationer, sägs det. Allt detta är nyheter. Hur många kan passera denna inkvisition? Man får kanske vända sig till en upplyst katolsk präst om besked.

Våra högst respekterade "kollegor", stiftsorganet Katolskt Magasin och kulturtidskriften Signum, har nu på allvar givit sig ut i intenetvärldens on-linetillvaro. Signum har öppnat en "signumblogg", vilket är mycket glädjande. Vi gratulerar! Det kan gå långt annars mellan pressläggningarna. (Att vi däremot inte kan instämma i allt, det får man väl se som ett tecken på ett levande debattklimat i vårt lilla katolska stift.)

Det sägs på Signumbloggen att "Det sannolika scenariot framöver är väl att förhandlingarna med SSPX nu läggs på is" - och man anar knappast några tårar fälls för den saken. Men faktum är att istället verkar det nu byggas många broar, låsningar släpper. Biskop Fellays trupper är fulla av arbetslust - ett publikt seminarium är utlyst till på onsdag om "framtidsperspektiv" och man hanterar ryktena om utbredd antisemitism med största allvar och öppenhet.

Prästerna befinner sig ännu i ett sorts kyrkorättsligt ingenmansland, knappt värt ens ordet "provisorium". De är bakbundna; även om de vill dela ut sakramenten lagligt så kan de inte utan att de upptas i ett stift eller en orden. Eller en egen jurisdiktion. Men att det skulle handla om förhandlingar mellan katolska kyrkan å ena sidan och och en grupp helt avskild från den katolska trosgemenskapen å den andra, det språkbruket skulle aldrig påven själv godkänna. Därom finns det hur många bevis som helst. Istället handlar det om en spricka i tolkningarna av var kyrkan står i vissa frågor. "Beslutet av Benedikt XVI är en ny möjlighet som givits för att gemenskapens kraft ska övervinna splittringens", som den optimistiske ärkebiskopen av Paris nyligen sade.

Medan tongångarna är mycket hetsiga här så kan man i fransk och schweizisk TV följa lugna studiodebatter där alla får komma till tals.

Så - man behöver inte tycka om alla örter i Herrens vingård. Men att låta våra medier behandla vår heliga kyrka och hennes ledargestalt som en "pelele", en trasdocka, det måste vi hjälpas åt att stoppa. Och det gör vi nog bäst genom att sprida kyrkans tro på sanningen och genom att ödmjukt återge de faktiska förhållandena precis som de är.